Det är lätt att hamna i en kyrklig bubbla. En bubbla som skulle kunna liknas vid att dansa runt granen. En bubbla, inte en bil, utan en ballong där vi hållar varann i handen, påstår oss vara så himla öppna för andra men håller oss helst i kyrkan och gör samma saker som vi brukar. Vi sitter där i våra soffor och läser ur bibeln att vi är Jesus händer och fötter på jorden och rabblar upp exempel på vad vi kan göra för att visa på det. Men där tar det slut. Vi kommer inte längre. Vi tycker vi är så smarta som kommer på tanken att göra nått bra, vi skänker pengar till församlingens arbete och skickar fotbollsskor till Kongo. En och annan åker iväg på internationell bibelskola eller tar ett år som missionär. Men de flesta av oss, vi som kallar oss kristna, vi sitter på våra fina små rumor med en kopp kaffe, en bok vi kallar bibeln och leker några lekar i kyrkan. Det är egentligen ganska irriterande, det är supertrevligt, men jag har börjat se den där provocionen. Den där stoltheten. Jag uppelver en kyrklig stolthet. En stolthet som jag har gillat men nu bara upplever som obehaglig. 

 

Jag har helt seriöst trott att alla ungdomar som inte är kristna eller hänger i kyrkan är huliganer och gangsters som super och knarkar. Kan ni förstå min världsbild då? Det är fruktansvärt. Det har varit en bild av "vi och dom". Vi duktiga, vi som hittat rätt, vi som är bäst rent ut sagt. Och så fanns det de där andra också, de stackars människorna som saknade vett. Nu låter det kanske som att jag kommit in i kyrkan och blivit hypnotiserad att tycka att jag är störst, bäst och vackrast. Det är verkligen inte det jag vill få fram för så är det inte. Det är aldrig någon som har sagt till mig att jag är bättre än någon annan, utan grejen är den att jag upplever att vi i kyrkan har satt upp en bild på hur människan ska vara. Som Jesus. Och det är ju absolut inget fel med att kyrkan, som jag nu väljer att benämna det som, tyder fram budskapet om att Jesus var en hejdundrandes bra karl. Men någonstans har det gått snett. Någonstans kom det inte fram till mig, att det fatktiskt finns så himla mycket fina månniskor som inte är kristna. Och omedvetet eller ej så har det i min hjärna gått upp att den människa som är MEST lik Jesus är bättre på något sätt, trotts att vi säger att alla är lika värda. Någonstans har djävulen på min axel låtit mig tro att jag som faktiskt försöker göra bra saker för andra, men som kanske stannar i kyrkan, är bättre än någon annan. Och jag skäms. Jag är full av skam över det här och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Tack och lov har det här kommit till mig undan för undan under ett tag och ljuset är nu helt tänt. Jag kan ju bara hoppas att jag är ensam om att ha fått denna världsbild, dessvärre tror jag inte det. Jag tror att det finns väldigt många som strävar efter att bli så bra som möjligt och följa Jesus fotspår och som är lite FÖR stolta över det. Och oavsett så vill jag i alla fall understryka detta: Underskatta inte allmänheten och de som inte tror de samma som du själv gör. Och tänk på att enligt den Gud jag tror på, så bär alla människor Honom inom sig och Han har sagt att vi ska vara rädda om allt han skapat och äger. Right?