Föreställ dig att du ganska oväntat får ett barn. Ett barn som du älskar över allt annat. Det är en pojke. Din son växer upp och blir en ganska populär kille. Han är skolans snyggaste kille och tjejerna älskar honom för din uppfostran har gjort susen så han är värsta svärmorsdrömmen. Han är omtänksam och tänker alltid på andra. Givetvis finns de några avundsjuka gäng som tycker att han är lite för bra, men han gör aldrig något mot dem. Han har en god verklighetsuppfattning och anar starkt att något ska hända honom. Har ser det. Som mamma blir du ganska orolig men tänker att han är vuxen nu, kan ta hand om sig själv och du litar på något större. Men Han är ju ändå din lilla pojke! Dagen kommer. De avundsjuka männen har blivit stora och är välutbildade inom samhälle och matematik. De har makt. De tar honom ifrån dig. Du förstår att det här kommer gå illa så du följer oroligt din son. Du ser hur människorna i samhället väljer bort honom. Hur dem du trodde var dina vänner framför ögonen på dig önskar livet ur din son. Du står där, maktlös. Han döms. Han har aldrig skadat någon, bara gjort gott, men han döms till döden framför dina ögon. Det ända du kan göra är att gråta. Du vet att din son är stark, men det är ingen hemlighet. Gängen bestämmer sig för att plåga honom lite extra. Du ser hur de slår honom först gul, sen blå och ända tills varenda milimeter på Hans kropp är röd av blod och svart av smuts från marken. Det ända du kan göra är att gråta. Du, som mamma, ser din son, din lilla pojke, blodig och matt gå genom stan med sin egen död på ryggen. Ett kors av tjocka träbalkar som säkert väger upp emot 100kilo bär din son på sin sönderslagna rygg gonom folkmassan och du kan inte hjälpa honom. Du ser hur männen lägger honom på korset och spikar fast honom genom hans handleder och fötter men spikar stora som två långfingrar. Du ser allt. Du ser din son plågsamt dö. Det ända du kan göra är att gråta. Gråta tårar fyllda av böner till Gud. Men inget händer. Det var meningen, han skulle dö och han dog. Men att som mamma se alltihop och veta att ens eget kött och blod förstörs utan att själv kunna göra något, det är strongt. Att i den stunden fortfarande lita på Gud och tro att det som händer är menat, det är starkt. 

 

 

 

Jag har aldrig tidigare reflekterat över denna dags viktighet. Idag är det Marie bebådelsedag vilket innebär att det är idag som ängeln Gabriel kom till Maria och berättade för henne att hon ska föda en son fram emot Jul. Fast det är en egen historia som jag tror att varje människa i alla fall har lite koll på. 

 

Det var inte förän igår kväll då Cissi ringde mig vid 22 tiden med inledningsfrasen "Malin, jag kom på för typ en kvart sedan att jag har barnrutan imorn". -Jaha, sa jag -Vad är det för tema? Cissi svarar att det är Marie Bebådelsedag och ideérna till denna barnruta svävar ut åt alla möjliga håll som de normalt sätt gör när man börjar planera efter tio en lördagskväll. Resultatet blev till sist en dialog om stolthet över vad man skapat. Att människan är Guds mästerverk och att han älskar oss just för att vi är skapade till att vara hans barn. Det blev en fin barnruta men innombords jublar jag fortfarande av glädje över att Maria, Jungfru Maria, idag möts av det jag tror är det finaste budskapet någonsin. "Du ska föda ett barn". Om inte idag hade existerat hade ingen människa på jordens liv sätt ut som det gör. Det kan man förståss säga om varje dag, men jag tycker ändå att idag är lite extra speciell. Jag tror att alla människor på jorden på nått sätt påverkas över att vi snart firar påsk. Jag tror att alla människor på jorden på nått sätt påverkas över att vi firar Jul. Jag tror att hela mänkligheten är påverkad av att kristendomen faktiskt finns. Och om vi tänker efter så hade inte Julen, Påsken, Kristihimmelsfärd, Advent, ja alla olika tillfällen vi tycker lite extra om, över huvudtaget existerat om inte ängeln Gabriel kommit till Maria den där dagen för 2013 år sedan. För Jesus hade aldrig kunnat uppstå om han först inte dött. Han hade aldrig kunnat dö om han inte fötts OCH han hade aldrig kunnat födas till den han var och är om inte Gud idag för 2013 år sedan valt ut Maria att bära hans son. 

 

Oavsett om du är kristen, troende eller inte så är du påverkad av det här. Våran kalender baseras på det här. Våra skollov baseras på det här. Vårat Svenska samhälle är i grund och botten uppbyggt med Jesus som Herre. Så oavsett om du tror eller inte, om dina förfäder trodde eller inte så påverkar det dig. För jag tror att allt som vi människor gör påverkar, gör skillnad, har en mening och betydelse. Jag vet att kyrkan i tidigare år var väldigt stor och väldigt kulturell och jag vet att om inte kyrkan varit med och tagit så många beslut på 1800-talet som den gjorde så hade det sett annorlunda ut nu koch det skulle kunna ha lett till att jag över huvudtaget inte skapats. Om inte samhället hade haft den grund som det har så hade du kanske inte funnits, dina föräldrar kanske inte hade träffast på de där stället om inte omgivningen och normerna och värderingarna såg ut som de gjorde. 

 

Oavsett om Jesus vandrat på jorden eller inte så är det galet många människor som har trott och fortfarande tror på det och det har varit en drivande faktor i allt runt om. Och för att jag ska kunna tro på att Jesus vandrat runt så måste Jesus också fötts och idag börjar äventyret som kom att förändra hela värden. Det är sant, även om det bara vore en saga. 

James Bond, Tarzan, Crocodile dundee, Morgan Freeman och Ernst Kirchsteiger. OMG är typ det enda jag kan säga. Slå ihop dem och där har vi honom. Karlarnas Karl - Daddy cool. 

ibland är det så himla svårt att förstå vad som är rätt. Nu sitter jag här i min säng med nymålade naglar som ser fruktansvärda ut. Jag tänkte att jag ska nog läsa lite bibel för en gångs skull. Jag slog upp efesiebrevet men plötsligt kändes det väldigt tråkigt så jag stängde bibeln och tänkte att jag vill göra lite husdesigner istället, för det är kul. Men då funkar ju såklart inte internet. Då tänkte jag att det är ju klart att jag ska skriva på boken om mig själv nu när jag är sådär lagom trött och sitter med datorn uppe, utan internet. Men gissa vad?! Jo, då funkar inte word heller. istället börjar internet fungera och jag hamnade här. Backstage på frokenfritzon.blogg.se. VAD är då rätt? Bibel, design, blogg eller försenat skolarbete? Ibland är Gud bara för mycket Gud och för lite människa. Bli lite konkret tack! k

Det är lätt att hamna i en kyrklig bubbla. En bubbla som skulle kunna liknas vid att dansa runt granen. En bubbla, inte en bil, utan en ballong där vi hållar varann i handen, påstår oss vara så himla öppna för andra men håller oss helst i kyrkan och gör samma saker som vi brukar. Vi sitter där i våra soffor och läser ur bibeln att vi är Jesus händer och fötter på jorden och rabblar upp exempel på vad vi kan göra för att visa på det. Men där tar det slut. Vi kommer inte längre. Vi tycker vi är så smarta som kommer på tanken att göra nått bra, vi skänker pengar till församlingens arbete och skickar fotbollsskor till Kongo. En och annan åker iväg på internationell bibelskola eller tar ett år som missionär. Men de flesta av oss, vi som kallar oss kristna, vi sitter på våra fina små rumor med en kopp kaffe, en bok vi kallar bibeln och leker några lekar i kyrkan. Det är egentligen ganska irriterande, det är supertrevligt, men jag har börjat se den där provocionen. Den där stoltheten. Jag uppelver en kyrklig stolthet. En stolthet som jag har gillat men nu bara upplever som obehaglig. 

 

Jag har helt seriöst trott att alla ungdomar som inte är kristna eller hänger i kyrkan är huliganer och gangsters som super och knarkar. Kan ni förstå min världsbild då? Det är fruktansvärt. Det har varit en bild av "vi och dom". Vi duktiga, vi som hittat rätt, vi som är bäst rent ut sagt. Och så fanns det de där andra också, de stackars människorna som saknade vett. Nu låter det kanske som att jag kommit in i kyrkan och blivit hypnotiserad att tycka att jag är störst, bäst och vackrast. Det är verkligen inte det jag vill få fram för så är det inte. Det är aldrig någon som har sagt till mig att jag är bättre än någon annan, utan grejen är den att jag upplever att vi i kyrkan har satt upp en bild på hur människan ska vara. Som Jesus. Och det är ju absolut inget fel med att kyrkan, som jag nu väljer att benämna det som, tyder fram budskapet om att Jesus var en hejdundrandes bra karl. Men någonstans har det gått snett. Någonstans kom det inte fram till mig, att det fatktiskt finns så himla mycket fina månniskor som inte är kristna. Och omedvetet eller ej så har det i min hjärna gått upp att den människa som är MEST lik Jesus är bättre på något sätt, trotts att vi säger att alla är lika värda. Någonstans har djävulen på min axel låtit mig tro att jag som faktiskt försöker göra bra saker för andra, men som kanske stannar i kyrkan, är bättre än någon annan. Och jag skäms. Jag är full av skam över det här och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Tack och lov har det här kommit till mig undan för undan under ett tag och ljuset är nu helt tänt. Jag kan ju bara hoppas att jag är ensam om att ha fått denna världsbild, dessvärre tror jag inte det. Jag tror att det finns väldigt många som strävar efter att bli så bra som möjligt och följa Jesus fotspår och som är lite FÖR stolta över det. Och oavsett så vill jag i alla fall understryka detta: Underskatta inte allmänheten och de som inte tror de samma som du själv gör. Och tänk på att enligt den Gud jag tror på, så bär alla människor Honom inom sig och Han har sagt att vi ska vara rädda om allt han skapat och äger. Right? 

 

 

Citerat Patric Forsling, föreläsaren, predikanten som gett inspiration och hopp till mig i detta nu. Som är så sjukligt bra talare och som på köpet är både rolig och trevlig. 

Efter en fruktansvärt jobbig vecka med dagar då jag tillbringat minst 12 timmar hemmifrån i sträck med massor av göra. Sånt som jag insett att jag inte klarar av. För jag är bra som jag är, jag kan mycket, men jag kan inte allt och det är något som kan vara så himla svårt att acceptera ibland. Men Gud är Gud och Jag är Malin. 

 

Min vecka räddades av helgen, egentligen kändes det som att mitt liv räddades av helgen. Av second hand rundan och middagen med Linda och Arvid. Eftermiddagens fina samtal med Linda och av killarna som var så himla fina och tog hand om mig. Av alla människor jag kände igen och de jag inte kände. Att våran fina familj MSV är så himla underbar. Och att vi fått gift ihop oss med metodisterna och framförallt baptisterna och fått bildat MITT, equmenia mitt, det nya släktet. Vi har grävt och armerat, nu är det dags för jutning. Vi ska bygga upp detta släktet och föra det till historien och där får lilla jag vara med. Jag är med i styrelsen. Jag är den första människa i historien som är under 18 och sitter i styrelsen för en av equmenias regioner. 

 

KÄRLEK!

Idag börjar det stora. I ett helt år har jag tillsammans med några kompisar varit fluddrar till världens bästa konfirmander. I ett helt år har dom små livet som inte är ett dugg små utan bara ett år yngre än mig förgylld mina torsdagar, vilket har suttit i ungefär en vecka tills det varit dags att träffas igen. Den relation som har byggts mellan dela konfirmander och Gud får mig att bli alldeles tårögd, jag skylle rpå att jag har kajal i ögat... 

Om en halvtimme kommer Maria och hämtar mig och vi ska åka till Björkbackskyrkan för att äta middag med alla ledare, konfirmander och deras föräldrar. Imorn kommer det stora ögonblickat att vara. Då själva konfirmationshögtiden kommer att äga rum i Borgenkyrkan kl11.00 (KOM DIT!!) Konfirmanderna själva kommer att medverka med både sång, musik och drama och Jocke Lundqvist kommer att predika. 

Jag vet att jag är jobbig, överdriver och på tok för blödig. Men känslan i min kropp just nu är "Dem växer upp så fort" och faktum är att dem växt så himla mycket under det här året. Säkert på längden, men framförallt som personer. Jag är bara så himla STOLT och TACKSAM för den här tiden med er! 

http://www.borgenkyrkan.se/2012/09/27/gemenskapshajk/

Att vara kristen tror jag förknippas otroligt lätt med hur man ska vara som människa. Att man ska vara snäll mot alla, läsa bibeln varje dag, be mycket och ofta, inte dricka, inte knarka, inte festa, inte ha sex före äktenskap, gå i kyrkan varje söndag osv. Man ser det helt enkelt som otroligt betungande att ens tänka tanken att försöka komma till kyrkan. 

 

Jag tycker att i och med att det finns så otroligt mycket fördommar om kristna och kristendomen så försöker vi alltid i kyrkan att bortförklara det här och få det att låta superlätt att vara kristen. Å andra sidan kan vi också betona att livet med Jesus inte alltid är det lättaste men att det "är värt det". Men då kan man ju fråga sig hur jag ska lyckas övertala 18åriga Ulla här att komma med till kyrkan för att möta Jesus

 

 

Hur ska jag kunna intala henne att det skulle vara värt att sluta med allt det där för att bli kristen? 

Jag tänker att det är lite som att vara i ett förhållande, att ha en partner. Det ger en människa oändliga begränsningar egentligen. Alltid måste man tänka ett steg till, för det gäller inte bara mig. Man kan inte gå på en fest och ragga upp vem som helst, för då finns det någon som blir otroligt sårad. Man kan inte träffa tjejerna VARJE helg för sanning och konka, tjejfilmer och te, för det är nån mer som vill ha mig nära. 

Bara för att man måste ge upp vissa grejer, betyder det att det inte är värt det? Man får mer tillbaka än man "offrar" och Jag kan säga att det finns inget finare.

Jag tror att det är samma sak med Jesus. Han tar av din tid, ditt engagemang, din kraft och attityd. Men man får så otroligt mycket mer tillbaka. Jag ska också stryka under att han inte bara kommer in i livet, säger hej och tar vad han vill ha. Nej, han finns alltid runt oss, som syret i luften och när du väljer att andas in honom, då syresätter han både hjärna och hjärta ända ut i tårna. 

 

Jag har kommit till insikt. Vad Gud faktiskt gör, hur människor faktiskt blir när han får verka i dem. Men gränsen mellan det finaste och det värsta är hårfin. Det är så fantastiskt att få vara med och se hur människor utvecklas. Hur någon kan komma till ett ställe i skogen med tanken att Gud inte finns punkt slut, och lämna gården med Herren i hjärtat. Hur fint det är att efter kramringen få kliva på bussen för att säga hejdå med tårarna i halsen och en av konfirmanderna ropar "Malin, visst var jag duktig att kramas idag?!". Att få gå ned för backen mot matsalen och möta glada ungdomar fyllda av kärlek. Att om kvällen få gå runt och säga gonatt till dom och på morgonen komma och ropa godmorgon och det är frukost nu. Men det skär i mitt hjärta då jag under Gudstjänsten ser tårar kors och tvärs och inser att jag måste vara en dubbel bläckfisk för att kunna torka alla. För det är det jag vill, stötta människor. Men också för att få se det absolut finaste jag någonsin sett, konfirmander som tar hand om- och tröstar varann. När jag från Lovisas famn fick den överblicken rann det även ur mina ögon. Det är fint. Det är kärlek. Det är Gud.

Mina fina från back in the bus!

AMEN!

• Hat- ja han föddes mitt i det
• Kärlek- Moderlig sådan från födseln
• Förälskelse- Maria Magdalena
• Svek- Judas som får honom korsfäst
• Rädsla- Han ska dö och den kommer göra ont
• Självmordstankar- När han bar korset. Fast det var ju ingen idé, han skulle ju ändå dö...
• Hopp- lam man kan gå
• Trygghet- Pappa ser mig och har all makt
• Stolthet- Ha, jag mättade 5000 människor bara sådär
• Lycka- Jesus var väl alltid lycklig?
• Smärtan att dö- Korsfästelsen

Jag tror nog inte att det är den sanne historien i Guds hjärna, men det hade varit rätt roligt om det var det.

Den mannen dog för dig och mig. Ära vare Gud i höjden, nu ska jag gå och duscha!

Bless!

VARNING FÖR HEMSKA BILDER UNDER TEXTEN!!

Påsk, Påsk, Påsk. Tiden på året då vi minns att Jusus tog spikar i sina händer och en krona av törn på sitt huvud, för din och min skull. Eller är det verkligen så vi tänker då vi firar påsk? Jag ska snart sätta upp mina små kycklingar. Imorn ska jag måla alices läppar röda och kinderna fräkniga. Stora kjolen och förkläderna ska fram och barnen far till blåkulla. Äggen målas och det är en lite festig tid. Men tänker vi på varför? Varför har vi fest? Varför äter vi ägg? Jo, fastan är över och lika så är Jesus första jordeliv. Imorn firar han den sista måltiden med sina närmaste vänner. På fredag plågar översteprästerna honom tills han knappt andas.

Jag såg The passion of the Christ idag och den visar tydligt hur blodig och förstörd Jesus var när han hängdes upp på korset. Jag tror att vi gärna ser korsfästelsen som denna bild:

En lite deppig man med lite blod från huvudet där han har kronan av törn. Men faktum är att det var inte riktigt så. Utan Jesus genomled en hejdundrande mycket plågeri och utsöndrade så mycket blod att det skulle kunna fylla våra nattvardskalkar än idag. THE REAL SHIT:

Nej, du är inte ensam om att må illa. Det är äckligt. Det är otroligt. Det är kärlek.

Även i år ska vi minnas vad Jesus gjorde för oss. Vad som fortfarande förföljer oss. Jesus är KUNG!

Efter det här borde jag verkligen få MVG i bild alltså... host