Att vara kristen tror jag förknippas otroligt lätt med hur man ska vara som människa. Att man ska vara snäll mot alla, läsa bibeln varje dag, be mycket och ofta, inte dricka, inte knarka, inte festa, inte ha sex före äktenskap, gå i kyrkan varje söndag osv. Man ser det helt enkelt som otroligt betungande att ens tänka tanken att försöka komma till kyrkan. 

 

Jag tycker att i och med att det finns så otroligt mycket fördommar om kristna och kristendomen så försöker vi alltid i kyrkan att bortförklara det här och få det att låta superlätt att vara kristen. Å andra sidan kan vi också betona att livet med Jesus inte alltid är det lättaste men att det "är värt det". Men då kan man ju fråga sig hur jag ska lyckas övertala 18åriga Ulla här att komma med till kyrkan för att möta Jesus

 

 

Hur ska jag kunna intala henne att det skulle vara värt att sluta med allt det där för att bli kristen? 

Jag tänker att det är lite som att vara i ett förhållande, att ha en partner. Det ger en människa oändliga begränsningar egentligen. Alltid måste man tänka ett steg till, för det gäller inte bara mig. Man kan inte gå på en fest och ragga upp vem som helst, för då finns det någon som blir otroligt sårad. Man kan inte träffa tjejerna VARJE helg för sanning och konka, tjejfilmer och te, för det är nån mer som vill ha mig nära. 

Bara för att man måste ge upp vissa grejer, betyder det att det inte är värt det? Man får mer tillbaka än man "offrar" och Jag kan säga att det finns inget finare.

Jag tror att det är samma sak med Jesus. Han tar av din tid, ditt engagemang, din kraft och attityd. Men man får så otroligt mycket mer tillbaka. Jag ska också stryka under att han inte bara kommer in i livet, säger hej och tar vad han vill ha. Nej, han finns alltid runt oss, som syret i luften och när du väljer att andas in honom, då syresätter han både hjärna och hjärta ända ut i tårna.