Den här saken vi kallar skolan
Jag har nog gjort det mesta i skolan faktiskt. Inte brännt upp den (fast jag fått erbjudnadet att försöka), inte slagit sönder nån ruta eller så men annars det mesta tror jag. Tio år på Centralskolan i Tierp. Tio hemska men fina år, tio år som format mig till den Malin Fritzon jag faktiskt är idag. År av kaos men ändå organisation. År jag alltid kommer bära med mig.
Jag minns att jag inte ville börja skolan, i förskolan planerade jag hur jag skulle rymma tillbaka till dagis. Avskydde mina fröknar för de bara skällde på mig.
Jag minns hur jag och Hanna brukade gunga och sjunga "I en rosa helikopter" och "En gasflygmaskin".
Hur vi brukade gunga på stora gungan och leka förlossning samt sjunga "Är du kär i mig ännu Klas Göran" och spana in killarna som spelade fotboll under tiden.
Hur vi plockade vinbär på buskarna och klättrade upp i klättertornet och släpte ned våra luftballonger gjorda på physalis-korgar och plastpåsar.
Att vi hade scoutdagar i skolskogen och jag var kunnigare än lärarna.
När vi hade cykeldagar på vegavallen och polisen gav oss klistermärken om cyklarna var bra.
Alla yrkesdagar, mor/farsdags frukostar. Prins och prinsessdagen, FN-dagen, studiebesök på brandstationen och konsum.
Londonresan i feman.
Lektionen med inprovisationsteater som jag hade med sjuornas tjejer. Frågan jag fick igår om att ha åttorna. Idrottslärarnas suckande åt mina kommentarer om att det är dumt att anstränga sig i onödan. Allt skrik när bollarna kom närmre och närmre.
Alla massager jag givit.
Allt skratt.
Alla tårar.
All kärlek.
All saknad som kommer växa i mig.
Jag älskar min klass och mina lärare. Ni är fantastiska!
Ps, idag utseddes jag som ansvarig för att organisera klass återträffen i sept/okt år 2032.
Förlåt
Jag har verkligen blivit dålig på att blogga på sista tiden. Skyller på min Iphone. Satt vid datan varje dag förut, passade då på att blogga. Nu är jag för lat, ber om ursäkt för det. Men jag är lycklig. Betygen är nu satta och kg hoppas jag är nöjd. I helgen ska jag till Karlstad på bröllop och det ska bli superkul. Snart är det bal och livet leker. Tänker att kanske så borde vi fokusera mer på att det ska bli sol igen än att läsa bloggar som du gör nu.. Fast jag tycker det är supertrevligt att just du kikat in här just idag. Jag ska försöka göra en sammanfattning av min skolgång ungefär i bal-tid.
Hej så länge!
I will tell you that I love you
Min fina Farfar!
50år sedan igåg. Mina kära farföräldrar!
Välkommen till Hotell Central det är Rut...
Min roll i Centralskolans show 2012 var städerska på Hotellet (hotell-tema). Mitt stora uppdrag var att flirta med direktören, men också att fara runt och vara lite rolig. Startdansen är fin då tjejerna börjar med en dans som bryts med Sean banan- låten och Jag rullar in Gustav på städvagnen. Och sen, mitt under min städning så dyker han upp och han börjar sjunga Lars Winnerbäcks "kom ihåg mig då" och Rut, hon smälter som smör i solsken. Rut är jag, städerskan. Direktören, Gustav heter Lasse.
Nästa dag dyker han åter igen upp under min städrunda och ber mig sluta för att följa med honom på dans. BUGG! Åh vad kul det är att dansa bugg, och bra gick det idag också! Fast innan har vi dansat foxtrot till Sofia Edén med "make you feel my love" då även ett frieri skulle äga rum.
Direktören räddar Ruts glasögon från busungen som driver runt på hotellet, men som då skickas hem. Rut och Lasse bestämmer sig för att sälja hotellet för att flytta till Spanien och bygga ett nytt hotell där. För i Tierp är allt möjligt, här är det jättebra!
Mycket kortfattat om romansen på Hotell Central.
På en och en halv timme övergår jag från städerska till hotell direktörska. Jag är döjd, publiken var nöjd, Kerstin var nöjd. Nu är det bara spanien kvar!
Så fint!
Lägerbåls mys med mina fina scouter och ledarkollegor. Denna utsikt. Två bra föreställningar med showen och imorn ska det bli 3 bättre! Mycket kul, kom och kolla kl 18.30 i Aspen aulan imorn, biljett insläpp 17.30. Fantastiskt kul!
Kär i kärleken till konfirmanderna!
Åh jag är så lycklig! Jag har sand överallt, på ställen man inte borde ha sand på. Mitt hår är fortfarande fuktigt av sjövatten och både rösten och hjärnan är trötta, samtidigt går mungiporna högt, över öronen. Allt detta är konfirmandernas fel och det är en sann glädje att kunna klandera de för dem. Det betyter ju att jag fick vara med på deras konfaläger på ensro. Något av det finaste jag varit med om.
Jag har kommit till insikt. Vad Gud faktiskt gör, hur människor faktiskt blir när han får verka i dem. Men gränsen mellan det finaste och det värsta är hårfin. Det är så fantastiskt att få vara med och se hur människor utvecklas. Hur någon kan komma till ett ställe i skogen med tanken att Gud inte finns punkt slut, och lämna gården med Herren i hjärtat. Hur fint det är att efter kramringen få kliva på bussen för att säga hejdå med tårarna i halsen och en av konfirmanderna ropar "Malin, visst var jag duktig att kramas idag?!". Att få gå ned för backen mot matsalen och möta glada ungdomar fyllda av kärlek. Att om kvällen få gå runt och säga gonatt till dom och på morgonen komma och ropa godmorgon och det är frukost nu. Men det skär i mitt hjärta då jag under Gudstjänsten ser tårar kors och tvärs och inser att jag måste vara en dubbel bläckfisk för att kunna torka alla. För det är det jag vill, stötta människor. Men också för att få se det absolut finaste jag någonsin sett, konfirmander som tar hand om- och tröstar varann. När jag från Lovisas famn fick den överblicken rann det även ur mina ögon. Det är fint. Det är kärlek. Det är Gud.
Mina fina från back in the bus!
TACK!
Om jag kommer vara såhär lycklig hela livet kommer jag dö i himlen
Samma buss som tog oss till konfalägret förra året transporterar i år konfirmanderna till fina ensro. Det är super kul att få följa med. Mitt liv är väldigt fullt just nu. Planering för lägret, showen, balen, sommaren, pluggandet och kyrkan. Undrar hur det kommer sig att jag är engagerad i nästan allt? Förhoppningsvis blir det tid att tänka och filosofera på ensro. Gud ska få verka!
En explosion av något mycket...
...HÄRLIGT, UNDERBART, FANTASTISKT, SPÄNNANDE, GUDIGT, KÄRLEKSFULLT... Tror jag sätter stopp där fastän jag skulle kunna rabbla så mycket mer. Livet är helt amazing, ett skimmrande av rosa fluff. Det känns lite som att jag lever här uppepå:
Eller som att jag vore den här bocken. Något rätt ståtligt och rosa bland massa annat rosa grenfyllt:
Igår var en fantastisk dag. Jag var så glad att få ha varit i skolan och träffat människor, fantastiska människor med olika fina gåvor. Mindre glad var jag kanske när ALLT plugg bokstavligt talat stod mig upp i näsan. Men det försvann rätt snabbt när tåget rullade in i Örbyhus och The soluouts övade, vilket följdes av chill och trängsel kring ett bord i serveringen och jag bara undrar hur jag hamnade här. Dagen till ära har vi övat med kören och med Samuel Ljungblahd och konserten drog igång kl 19, fullsatt. Detta skimmer är tillbaka! Bortsett från att jag har en stor knut i min rygg som inte vill försvinna, och att jag har massor av plugg att sysselsätta morgondagen med så är nog livet så perfekt som det kan bli. Skulle det vara MER perfekt så skulle nog käre farbor Gud trilla av pinn av alla mina små glädjetjut. Jag tror jag är kär.. i Gud.
Käre Gud, Jag ber att alla människor som känner
sorg, smärta och obehag ska få komma närmre
din kärlek och frid. Att alla ska få uppleva denna
fantastiskt goa genemskap som örbyhus bjudit
på igår och idag och som jag fått upplevt. Jag
ber att du för ALLA dit. Alla är vi värda din
godhet, lycka och kärlek!
GonattAmen!
Ps, som krydda på moset drar jag på konfaläger på onsdag. SVÄVAR!
Dear lovely God
AMEN!
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Idag knäppte min klass spexfoto, jag var inte med. Jag är hemma och sjuk, nästan frisk men ändå hemma. Jag har 13skoldagar kvar till avslutningen. TRETTON! Om två veckor är det showvecka så den 24/5 tycker jag att ni alla ska komma till aspenaulan och kolla på showen, den kommer bli superrolig tror jag! Sen är det bal, den 11 juni är det bal, UNDERBART!
De senaste dagarna har jag ställt mig frågan Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Tänk vad världen är fin. Tänk så mycket gott det finns, det är så fantastiskt, och det får jag se. Jag börjar ana att jorden inte är blå med gröna plättar utan rosa och fluffig. Sen tänker jag på barnen i afrika och inser att världen är rätt svart och slät ändå. Vad har jag gjort för att förtjäna att bo på den rosa fluffiga sidan? Inte ett skit. Vad har de stackrarna gjort för att förtjäna att bo på den svarta hårda sidan? Inte ett skit. Hur kunde det bli såhär? Varför har just JAG det så bra? Av vilken anledning tänkte Gud att Malin ska få bo i Tierp, hon ska älska Tierp, ta hand om sina vänner, vara välengagerad, säga vad hon tycker och alltid ifråga sätta mig. Hon ska längta tills hon får bära sin rosa långklänning och glädjas varje gång hon ser sina vänner och drömma om att få många fina barn. Och varför tänkte Gud att Hubert ska bo i en fattig afrikansk stad, han bor på gatan, kommer dö imorn om han inte hittar en möglig brödbit som han kanske blir matförgiftad av. Han har inte lärt sig att skriva eller läsa, han ber till Gud varje dag om att han ska få överleva ett dygn till för hans mamma är sjuk och behöver honom. Det ända han ser är just nu, varje dag är ett mirakel, varken han eller hans mamma har råd eller kraft att hjälpa andra och ingen bryr sig om dem. Hubert vill bli läkare men ingen tror att han kommer komma dit. Varför är det så? Hur tänkte Gud nu?
Jorden är blå med gröna plättar men agerar inte så.
LYCKA-KÄRLEK-GLÄDJE
Idag var en fantastisk dag. Min fina vän Linda Dahl tog ett stort steg i livet. På tisdag är det sju månader sedan jag tog samma kliv, i samma tights, med samma bibelord, med samma Gud. Den fantastiska känslan kommer tillbaka!
Jag klev upp vid åtta i morse för att hoppa på tåget till Gävle med Fia vid nio (Gävle som är min blivande studiestad för övrigt). Vi träffade Lovisa som redan satt på tåget och drack sen en kaffe/choklad på stationen. Med de fina flickorna gick jag sedan för att köpa en bukett blommor. Anlände till BK och kramades med Linda och Hanna. Och sedan Gudstjänst då Linda blev nedsjunken i det heliga vattnet i dopgraven. U N D E R B A R T !
När jag tänker på dopet så ser jag ett bröllop. I gal 3:27 står det såhär: Är ni döpta in i kristus har ni också iklätt er kristus.
Om du inte är döpt, har du nån gång fått höra att du inte har något namn? Det fick jag göra, vissa av mina klasskamrater tyckte inte jag hette Malin på riktigt förän efter jag döpt mig ändå. Men så är det inte. När man döps så döps man till Kristus (alltså Jesus), det låter lite flummigt men så är det.
Jag drar då parallellen med mina föräldrar. Min mamma tog min pappas efternamn när de gifte sig. Idag tog Linda Jesus namn, vilket är som att dom gift sig. Jesus har satt sin ring på Lindas finger idag, coolt va? Nu tänker Linda att "Jag var ju lika kristen innan, same shit?" Då säger jag att ni var som sambos innan och inte älskar man väl nån mindre för att man inte gift sig? Det tror jag inte, men det kanske tänds en ny glöd när det väl är på riktigt även på papper.
Idag är en dag Linda kommer bära med sig hela livet, i hjärtat. Dopvattnet bär hon än så länge med sig i örat, Jesus kan bara inte släppa henne! Han vakar ständigt, så passa er killar, Jesus är en tuff man och han delar den tuffheten med sina barn...
Hemmaaa-a-a-a-a-a
För andra gången i mitt liv har jag på riktigt andats in den RIKTIGA norrlandsluften. Fina gröna norrland. Tyckte egentligen det var rätt likt Tierp fast med mer vatten. Förra gången var jag med Evelin och hennes mamma, Malin samt hunden Casper för att hälsa på Evelins mormor och morfar i Överkalix.
Denna helg spenderades i Vännäs strax utanför Umeå. Equmenias riksstämma (årsmöte) befann sig där och jag och Cissi åkte som ombud för Tierp. Jag tänker att om jag bara skriver allt jag gjort så kommer du kryssa ned ungefär nu. Därför sattsar jag på lite bilder istället. Mycket fint var det i vännäs!
Jag och Cissi
Linda, Jag och Torkan.
Konsert!
Lovsångsteamet. ...i profil
Gustav och Hanna med fast blick på bebis Jakob bredvid. Linda med fokus på annat. Gullisar!
Jag och pudding-gubben i Gnarp, nej GB var det ju...
Avslutar med en bild på mig och min fina Linda.
Livet är fint, fantastiskt och underbart. Gud är god! Fullt ös och massor av kärlek. Nya vinklar, syner och bekantskaper. Nya äventyr och nyheter. Allt kommer som förutbestämt. Precis som det står skrivet, det som kommer att ske, förr eller senare!
MASSOR AV VÄRME SKÄNKER JAG DIG NU! Imorn ska jag på dirty dancing med alla andra 9or, mycket trevligt. Ännu mer resande och sevärdheter. Känner mig väldigt ungdomlig som far runt så mycket. Känns rätt bra faktiskt. MEN, jag älskar Tierp. Jag vill aldrig här ifrån igen, men kanske ändå lite...
Jag har bestämt mig för att åka på bilsemester när jag förlovat mig eller nått, innan jag skaffar barn, som en smekmånad fast före bröllopet. Åka runt på sevärdigheter, bo på checka hotell, äta spännande mat och varva med pastasallad i bilen. GULD!