Jag har börjat gå min mitt-på-dagen-promenad i bara munktröja. Ja inte bara kanske men utan jacka. Våren är här och det är fantastiskt. Idag hittade jag även årets första tussilagos i vägkanten. Däremot var de inte så fina och inte så många så jag brydde mig inte om att ta någon bild.

 

Efter min promenad avnjöt jag detta. Marabou mjölkchoklad med dajm. Gud vad jag har saknat det under min sockerfasta alltså. (ja, jag fuskade och åt två rutor fast med digestive). Och med vårljuset som sken in genom köksfönstret så kan jag avslöja att min lilla apa till telefon lyckades ta denna bilden precis som den är utan att lagga på något filter eller så. Iphone kan ändå alltså.  

 

 

 

Föreställ dig att du ganska oväntat får ett barn. Ett barn som du älskar över allt annat. Det är en pojke. Din son växer upp och blir en ganska populär kille. Han är skolans snyggaste kille och tjejerna älskar honom för din uppfostran har gjort susen så han är värsta svärmorsdrömmen. Han är omtänksam och tänker alltid på andra. Givetvis finns de några avundsjuka gäng som tycker att han är lite för bra, men han gör aldrig något mot dem. Han har en god verklighetsuppfattning och anar starkt att något ska hända honom. Har ser det. Som mamma blir du ganska orolig men tänker att han är vuxen nu, kan ta hand om sig själv och du litar på något större. Men Han är ju ändå din lilla pojke! Dagen kommer. De avundsjuka männen har blivit stora och är välutbildade inom samhälle och matematik. De har makt. De tar honom ifrån dig. Du förstår att det här kommer gå illa så du följer oroligt din son. Du ser hur människorna i samhället väljer bort honom. Hur dem du trodde var dina vänner framför ögonen på dig önskar livet ur din son. Du står där, maktlös. Han döms. Han har aldrig skadat någon, bara gjort gott, men han döms till döden framför dina ögon. Det ända du kan göra är att gråta. Du vet att din son är stark, men det är ingen hemlighet. Gängen bestämmer sig för att plåga honom lite extra. Du ser hur de slår honom först gul, sen blå och ända tills varenda milimeter på Hans kropp är röd av blod och svart av smuts från marken. Det ända du kan göra är att gråta. Du, som mamma, ser din son, din lilla pojke, blodig och matt gå genom stan med sin egen död på ryggen. Ett kors av tjocka träbalkar som säkert väger upp emot 100kilo bär din son på sin sönderslagna rygg gonom folkmassan och du kan inte hjälpa honom. Du ser hur männen lägger honom på korset och spikar fast honom genom hans handleder och fötter men spikar stora som två långfingrar. Du ser allt. Du ser din son plågsamt dö. Det ända du kan göra är att gråta. Gråta tårar fyllda av böner till Gud. Men inget händer. Det var meningen, han skulle dö och han dog. Men att som mamma se alltihop och veta att ens eget kött och blod förstörs utan att själv kunna göra något, det är strongt. Att i den stunden fortfarande lita på Gud och tro att det som händer är menat, det är starkt.