Men nu har jag tänkt rätt länge på att ni faktiskt inte vet vem jag är. Jag har i alla fall inte skrivit nått inlägg om vem jag egentligen är, jag skrev faktiskt ett men tänkte att de här är ju så ointressant det bara kan bli så jag "slängde" det. Men nu har jag bestämt mig för att skriva lite ändå.

Jag heter Malin vilket ni kanske redan vet. Jag är 15år och bor utanför Tierp med mina föräldrar och min lillasyster Alice som är sju år. Vi driver bondgård några hundra meter bort hos min farmor och farfar och har ganska mycket djur. En del av vad du kan läsa på den här bloggen handlar om djuren och naturen runt mig. Nästa del av vad du kan läsa om här är mig. Vad jag gör och vad jag tänker, min vardag helt enkelt. Den största delen av allt som finns att läsa här handlar om Gud, min relation till Jesus, vad jag tror, tänker och tycker om honom och mycket annat som rör Gud och kyrkan. Jag är kristen och de handlar mycket av mitt liv om. Jag åker iväg på läger och helger lite nu och då med Gudstjänster, seminarier, (ringlekar), säsongshäng (bad, snölekar osv), härliga människor och en massa Gud. Det är underbart!

Jag är mycket i kyrkan här i Tierp, borgenkyrkan är mitt andra hem. Jag är där tre-fyra gånger i veckan som ledare för scout och växthus (söndagsskola), deltagare på tonår och JITS/gudstjänster, sekreterare i ungdomsrådet och lite allt möjligt. Jag älskar mitt liv och mina vänner och allt som finns runt omkring. Jag har typ världens sämsta humor men ändå skrattar mamma så fort jag säger något... Jag har väl så dålig humor att det blir kul.

Ni som läser bloggen får jättegärna säga till om vad ni vill att jag ska skriva. Mer bilder vet jag att ni vill ha och det är självklart, tyvärr så är jag så otecknisk så om det blir minsta lilla fel så är det liksom kört. Jag är heller inte någon som fotograferar lite nu och då. Men jag lovar att jag ska försöka få upp mer bilder!

Lilla jag hos Clara på fotodag!

Sjukt kul är det iallafall och jag tror jag vet vad vi kommer syssla med några kvällar framöver. Haha.

Kan ni fatta att fotografen var sjuk idag så skolfotot blev inställt? Nu måste jag vara snygg tre dagar på raken eftersom att vi ska knäppa imorn istället och med spårrådsstyrelsen på torsdag. Lite bitter faktiskt. Fast att traska runt på hitta.se är så kul så de överväger stort! ;)

Jag har tänkt lite på det här med pengar och kvalité och Jesus. Man beskriver ju ofta Gud och himlen med guldsmyckningar och pärleporten. Massor av fina och dyra utsmyckningar och pengar spenderade. Det är ju inte konstigt att vi människor i de rika länderna sitter och gottar oss när barnen i afrika svälter om Gud gör likadant. Har Han, Han som ska vara förebildernas förebild en tron och gator av guld när barnen, hans barn i afrika svälter. Vilken knäpp ego-Gud! Hur kan det vara så? Jag förstår inte det här så snälla kan nån klok förklara för mig?

Idag när jag kom hem från skolan gjorde jag något jag aldrig gjort förut tror jag, jag ringde Fia! (hoppas ni hörde min irroni i huvudet när ni läste det där) Och nu har vi kramkalas på twitter med Linda och Jens.

Kom också på att jag inte informerat er här på bloggen om att ni kan följa mig på twitter. @frokenFritzon heter jag (ganska logiskt).

Imorn har jag skolfoto, superkul det med när jag äntligen kommit på vilken klänning jag ska ha på mig. Mindre kul är kanske att jag har hemkunskap (praktik) innan och vi ska göra såser. Det hänger på förkläderna säger jag bara!

Det börjar bli höst också, det regnar ute och de märks på mitt hår. Mitt hår blir alltid jobbigare än vanligt när det är dåligt väder/kyla.

Man kan äta äpplen från träden hemma vilket gör mig ännu lyckligare, det börjar bli dags att ändra garderoben lite och lägga undan de värsta sommarklänningarna. Lite tråkigt men ändå kul att få plocka fram höst/vinter kläderna! Nu ska jag ta itu med lite, eller ganska mycket tvätt.

Lycka och kärlek önskar jag er alla!

Idag skrev jag lite spontant ett prov på första världskriget, gick riktigt bra faktiskt!

Min omgivning är nu fylld av sorg, hemska uppbrott, sånt som man aldrig vill ska hända.

Jag tänker börja med relationsuppbrott. De senaste dagarna har facebook varit fyllt av folk som ändrat relationsstatus från "i ett förhållande.." till "singel". Att sitta och se, känna att just nu sitter det vänner till mig och gråter av smärta i deras hjärta. De sörjer att deras liv inte mera delas med den personen de älskar. Hur som helst är det jobbigt att ändra sina vanor, och känslor. Oavsett vad man vill så väcker det känslor att veta att det här var sista gången. Det är slut. Vänner eller inte så blir det aldrig samma sak igen. Men det som händer har en mening. Det var inte "ment to be".

Sedan kommer vi till det som jag tycker är jobbigare, framför allt när det kommer till att trösta. Dödsfall. Alla kommer vi göra uppbrott från jordelivet nån gång. Alla kommer vi lämna våra älskade på jorden och resa vidare till kärlek, till lycka, till Han med stort H.

Samtidigt som det är nästan samma sak, något dör, antingen en människa eller några känslor men inte båda. Samtdigt går det inte att jämföra.

Att säga "Det kommer bli bra, jag lovar" till någon gråtande som precis gått ur ett förhållande är inte svårt. Att fast personen redan vet berätta att det var inte meningen att de skulle vara dem. Det är faktiskt sant. Känslorna kommer att dö ut till personen, men den finns fortfarande. Att med handen på hjärtat säga att det kommer ordna sig och bli bra till någon som precis mist någon de älskar, det går inte. Vi vet inte vad som händer efter döden, vi vet inte att allt bli bra. Men vi kan lita på Gud och hoppas, tro och vilja att han tar hand om personen. Det är svårt. Livet är svårt ibland, det känns som att allt aldrig kommer att bli bra. Det känns som att det inte finns någon utväg och att allt är svart. Livet känns meningslöst och allt bara skit.

Handen på hjärtat, det kommer att bli bättre! Att trösta är inte lätt. Att säga kloka saker om något man inte vet, något ingen vet är inte lätt. Jag har inte lyckats bra, men jag kan bli bättre.

Att vara omgiven av all den sorgen kan få mig att känna att jag inte borde vara glad. Att jag också borde vara ledsen. Men det är fel. Det hjälper inte någon genom att vara ledsen själv, visa medlidande men inte vara ledsen. Att som utomstående gråta åt något ger ju inte personen mer styrka och kraft. Men att med ett öppet hjärta stå som en klippa, ta emot sorgen men låta den rinna av.

Misstolka inte det här nu, jag menar väl även om det inte ser så ut ibland!

Och en både rolig och viktig sak: Jag ska på dopsamtal typ i veckan. Med andra ord: Jag ska döpa mig!

Och såklart en lite rolig bild, ritad av Alice.

Jag kom faktiskt på det nyss när jag var ute på promenad med vovsingen min, jag gick och sjöng (sjunger alltid när jag är ute och går). Plötsligt börjar jag sjunga "Du vet väl om att du är värdefull" och den texten går sedan "Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig, men du är fri att göra vad du vill med den, säga ja eller nej". Jag började genast tänka tillbaka på den fria vilja och att jag skrivit att jag tyckte den skulle vara bättre i Guds händer. Om Gud planerat våra liv eller om allt mitt kommer spontant för honom också osv. Jag tänkte att Gud kanske har sagt upp ett ungefärligt "program" om vad som kommer hända i mitt liv. Han ger mig möjligheten att göra saker hela tiden, han välsignar mig och bryr sig om mig och han älskar mig oavsett vad. Man kan inte få någon att sluta älska en person, jag tror inte man kan få sig själv att sluta älska någon heller faktiskt, hjärtat är starkare än hjärnan. I alla fall så tror jag att Gud har ritat upp mitt liv som en stor spårning med massor av kontroller, frågor och funderingar, och utmaningar på vägen. Men det är mitt val om jag vill stanna. Det är mitt val om jag vill tro på Jesus och det är mitt val att hjälpa människor, eller vara en idiot. Det är mitt val och jag tror att Gud stöttar mig i det. Han berättar för mig ibland om jag gjort rätt eller fel, han finns alltid där och verkar. Ibland visar han sig genom andra människor eller änglar, och ibland på egen hand. Men även du som tackat nej till Jesus eller du som inte fått chansen att svara på inbjudan om att vara en kristen, även dig älskar han. Det är lika sant som att ditt hjärta slår just när du läser det här. Du som vill ta emot Jesus, prova be. Det finns inga regler, inget rätt och fel, ingen behöver höra och ingen mer än Jesus behöver veta om det. Säg att du vill ha honom i ditt liv och låt honom verka i din kropp!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Att tro på sig själv. Utan dig är du inte du, om inte du är du, vem ska då vara du? Att Jesus älskar dig det vet du, men att andra älskar dig vet du inte alltid. Man brukar säga att man måste älska sig själv för att kunna älska andra och jag tror verkligen det ligger något i det. Om DU inte älskar dig själv, vem ska då kunna göra det? Om du som sitter och läser det här nu känner att du inte älskar dig själv, har du kanske tårar i ögonen nu. Var lugn. Du som sitter och läser detta och känner att du älskar dig själv till 1000% och att inget kan skilja dig från din kärlek till dig själv, du ler antagligen nu. Dela med dig. Vi måste få ett jämnställt samhälle i allt, också kärlek. Alla älskar någon, någon älskar ingen. Jesus har liv i överflöd och han ser till att skapa nya. Vi människor som har kärlek i överflöd lär se till att skapa mer kärlek. Att ge kärlek till någon som behöver är samma sak som att mätta en hel svält katastrof, fast mer abstrakt. Du som inte älskar dig själv, eller som för tillfället är lite småputt på dig själv, ta fram ett papper. Kolla dig själv i spegeln och hitta en sak du gillar med ditt utseende och din kropp. Ingen ska se det så var ärlig inför dig själv. Vänd på dig och kolla in, välj en sak som du är bra på, något som verkligen är du. Skriv ner båda sakerna på ett papper, vik ihop och lägg det bredvid din säng. Nästa morgon du vaknar öppnar du pappret och läser att den delen på din kropp är fin, och det är du bra på. Du som älskar dig själv, gör som vana att alltid stråla kärlek. Dela den genom att göra folk glada, tycker du att din kompis har en snygg tröja så berätta det för den. (använd däremot inte detta motsatt)

Och sedan till er alla: ÄLSKA DIN NÄSTA SOM DIG SJÄLV!

Jag tror att allt har en mening, jag tror man kan se något positivt i allt. Men vad jag inte riktigt kan säga är om Gud redan bestämt allt. Har han liksom en mapp i ett skåp där det står "Malin Fritzon" och som innehåller hela min livshistoria. Hur allt kommer ske, hur jag växte upp och hur jag kommer dö. Har minsta lilla skrapsår på min kropp en mening? Hade Gud bestämmt att jag skulle cykla kull för några år sedan och få ett ärr i pannan? Vilken elak Gud i så fall... Men vi har ju den fria viljan. När det pratas som fria viljan tänker jag alltid på scenen i "Bruce allmighty" då Grace är på prommenad och det står "G+B" mm ristat på träden. Bruce som Gud kan inte bestämma eftersom att den fria viljan väger mer. Betyder det att jag som alltid tänker att "Visst, jag har gjort måååånga fel i mitt liv men det finns en mening med det" har tänkt fel hela tiden? Är det så att jag styr mitt liv och Gud sitter med sin stämpel vid sitt skrivbord och stämplar ett "OK" på allt jag gör precis som tomten på dockorna i tomteverksataden på julafton? Accepterar och förlåter Gud allting fast du och jag gör fel? Kan Gud förlåta allt. Har Gud förlåtit Hitler, Stalin, Kristian Tyrann, Sadam Husain och alla andra stora massmördare, och kommer han att förlåta Khadaffi och Breivik? Vad var meningen med tsunamin i Japan, och i Thailand för några år sedan? Vad är miningen med all terror i världen? Har Gud bestämt det eller kan han inte göra något på grund av den fria viljan? I så fall tycker jag att Gud ska vara lite snål ett tag, lova att vara snäll och sedan köpa den fria viljan. Kanske är den i bättre förvar hos honom. Jag tror att Gud bara vill gott och vill mitt bästa så varför skulle han missbruka det.

Om vi går tillbaka till början, har Gud redan innan jag skrev detta planerat in att jag skulle skriva precis såhär? Vill Gud att vi ska fundera på det här eller är det ett mänskligt påhitt? Om det inte vore meningen skulle nog Gud paja mitt internet nu så att jag inte kan publicera, men han lät ju bli eftersom att du läser det här nu. Vad tror du?

Vet ni vad jag har tänkt på? Jag tänker sjukt mycket, och jag skriver nog inte ens en tredjedel här. Allt jag skriver är inte intressant och jag skriver nog det intressantaste (utan att gå fööör långt in i arkivet) så tänk så mycket ointressant och konstigt jag tänker på. Tänk (dags å tänka igen nu) om allt jag tänkte på var riktigt bra och intressanta saker, tänk så smart jag skulle vara!

Direkt från ett barnprogram på barnkanalen. Jag tyckte det lät så klokt!

Här är en halvgammal bild på mina fina!

Dessvärre inte så jätte spontan...

Idag gjorde jag en sak jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag svarade i telefonen i lärarrummet! Jag var där med min engelskalärare och min svenskalärare när telefonen ringer och min svenskalärare suckar och säger "Malin, svara" Jag kollar undrande på honom och frågar "Ska jag?" han säger att jag säga "Spår 2 Malin" så det gjorde jag. Damen på tråden skulle egentligen inte dit utan till nån annan men började babbla på om antal potioner som de beställde till en förskola utanför Örbyhus. Hon ställde nån fråga om hur det skulle rapporteras när jag stod som ett frågetecken och sa vänligt "Ett ögonblick ska jag kolla bara.." Höll för luren och pratade lite panikslaget med min svenskalärare och frågade vad jag skulle göra, jag visste ju inget! Han tog telefonen och damen sa till honom att växeln kopplat henne till någon Malin men att hon försvann. Som jag skrattade!! Jag tror faktiskt jag är rätt duktig på att låtsas att jkag fattar fast jag inte gör det, i alla fall via telefon!

Nu kom jag också att tänka på att det är aldrig någon i nya testamentet (förutom Maria och hennes syster) som får barn. Alltså många har ju barn och så, men ingen av lärjungarna eller de som står nära Jesus får barn. Ingen som skrivit om Jesu liv, nu tar jag kanske i lite mycket känner jag... Jag har inte läst hela bibeln men jag tror det är så (man kan inte veta allt=skillnaden mellan Gud och människa). Varför inte det? Ändrar då min "Hur kan man älska Gud mer än en nyfödd kalv?"-fras till "Hur kan man älska Jesus så mycket att man offrar chansen att få barn?" Ville inte Jesus att hans lärjungar skulle ha barn, eller var alla tolv typ "eviga ungkarlar" som ville forsätta så och bara följa Jesus? Låter faktiskt lite tråkigt tycker jag... Jesus var säkerligen jätte rolig och ascool men tänk om inte Jesus ville att dem skulle ha barn, tänk om det var så han upplevde egoism. Tänk om han gjorde Maria Magdalena gravid men att hon födde efter kristi himmelfärd så det står inte i bibeln. Fast jag tror inte att Jesus var ett sånt svin att han gjorde en kvinna gravid och sedan drog hem till farsan och regerade lite istället för att vara den konkreta fadern ett barn behöver. Slog mig också nu att vi alltid tänker gott om Jesus, men han kanske var så mänsklig att han var elak ibland också. Det hör ju lite ihop med alla känslor tycker jag...

Men tänk om Jesus var ett arsel ibland, tänk om...

..han hade sex utan att vara gift

..han hindrade lärjungarna från att få bli kära och skaffa barn

..han lämnade fru och barn på jorden för ett liv med sin pappa

Ja, alltså jag får inte riktigt ihop det här +att mitt internet lag av och halva inlägget försvann. Men har ni frågor eller påståenden så säg till så kanske vi kan lösa gåtan!

Igår skrev jag också ett inlägg om vad vi pratat om på mötet med UR och styrelsen, och bad er tänka lite på vad ni tror Jesus skulle gjort/tagit vägen om han åkte av e4an i Tierp (/din stad). Jag vet inte vad du har kommit fram till, men jag tänker dela lite av vad jag tror.

Om Jesus en vanlig onsdag hade kört in i Tierp med sin bil, vart hade han gått först?

Jag gjorde en punktlista:

• Skolorna
• Kyrkan
• Ålderdomshemmen
• Sjukhuset
• Promenad på köpingen/kommunhuset
• Ungdomsgård/hälsohus

Jag tänker på "rökarna" och dem. De som kanske mår dåligt och missbrukar på grund av det. Jag tänker att dem är så långt ifrån där jag tycker "man ska vara", de har redan fallit. Jag tror Jesus skulle räta upp dem och ta dem med sig. Låta dem följa honom och välsigna dem. Sen tror jag att han skulle ta dem som håller på att falla med inte riktigt är där än, rädda dem medan de fortfarande står på ben av spagetti.

Jag tror han skulle komma in i kyrkan, morsa på de som jobbar åt honom och pusha dem. Sen tror jag han skulle gå till ålderdomshemmen. Jag tänker på den här tanten som sitter i "kyrkan" och får se Jesusbarnet, då hon säger nått med att hon kan dö lugnt nu när hon sett messias. Jag tänker att de sitter och väntar på att få träffa honom, han kommer och låter dem somna in och fara från sina smärtor. Sjukhuset för att hela och rädda de som inte är redo för himmelriket än.

Så tror jag han skulle gå runt och hjälpa tanter över gator, rena alkisarna på fredners och besöka fritidsgården och hälsohuset.

Däremot undar jag om Jesus skulle komma till Tierp, skulle jag få träffa honom då? Jag tycker det är viktigare att han tar hand om dem som ligger riktigt illa till, men jag vill ju också träffa honom. Jag tvivlar på honom ibland när han inte gör som jag ber om, det vore ju slut om jag träffade honom. Jag skulle aldrig mer tvivla på att han verkligen finns och älskar mig.

Tänk om Jesus skulle lite spontant och diskret dyka upp en Gudstjänst och inte säga att det var han. Jag lekte med tanken och tänkte att undra om han skulle se lite "underlig" ut, tänk om jag skulle kolla snett på honom och sedan få veta att det var Jesus. Jag skulle skämmas som aldrig förr, men varför? Varför skulle jag skämmas mer om det var Jesus eller en "vanlig" människa? Jesus är liksom Gud och kan ju faktiskt ta det, en vanlig männsika är vanlig och mycket mer sårbar. Skämmdes av bara tanken må jag säga.

Men jag har en tanke av vad Jesus skulle gjort, och jag vill ju leva som Jesus. Som de precis sjöng i en låt "Låt Jesus få bli din regisör", väldigt passande precis här faktiskt. Jag vill vara som Jesus vill att jag ska vara. Men hur är man då? Jag kan inte hela folk på sjukhuset eller visa mig på ålderdomshemmen så de döende säger att nu är allt fullbordat, nu kan jag dö. Det är svårt att tänka vad lilla jag kan gör för världen som skulle göra min regisör lyckligare än någonsin.

Jag och Amanda brukar prata väldigt mycket om just WWJD. Vi kommer inte alltid på något bra svar, det är lättare att tänka "Ja, Han hade inte gjort si och så i alla fall", men oftast kommer vi fram till något rimligt som vi kan försöka följa. Så jag ger er rådet att diskutera med en kompis om du inte rätar ut tanken på egen hand.

1. Jag är mycket, mycket slarvigare än man tror.
2. Jag kan inte vissla "på riktigt".
3. Jag tycker inte om axe.
4. Bästa sättet att imponera på mig är genom att visa sin bästa sida och kärlek till barn.
5. Jag är mer bilkuning än du anar...

Igår var jag på UR-möte med styrelsen (alltså både unga och gamla från församlingen/SMU) vi pratade om WWJD. Och vart Jesus skulle tagit vägen om han svängde av e4an i Tierp (eller din stad där du bor), vad tror du? Fundera på vad du tror att han skulle tagit vägen och vad han skulle gjort om han kom. Jag återkommer med våra förslag senare. Nu lär vi alla sova och tagga för skolstart!

I alla fall så klev jag upp strax efter åtta och var bedrövligt trött och bitter eftersom att hela familjen var nere och i full fart, tupparna gal så jag höll på att bli tokig och det var inte tyst nån stans. Ni kanske tänker att jag som aldrig håller tyst annars borde ju inte lida av det, men på morgonen vill jag ha det lugnt och skönt och gärna vara ensam så jag har friheten att göra vad jag vill för att vakna. Jag började kolla på nyhetsmorgon (Japp, nu börjar dagen som tant) och sedan nyheterna och vädret. Jag nästan chockades av alla dessa oroligheter i världen. Syrien, England, Irak, Afrika och säker fler länder som jag glömt (afrika är en världsdel, men det är för många länder att nämna). Samtidigt som västra sverige har översvämning, det är knivhuggningar och skottlossningar lite här och där. Varför all denna oro och detta stök? Vädret kan vi inte gör så mycket åt, men bomber och svält! Allt förnyas och förbättras i de rika och lugna länderna, varför? Kan man inte ge barnen i Afrika mat istället för att skapa en ny bil? Det finns ju sjukt mycket bilar redan, de duger gott jag lovar!

Jag läste nyss att Khadaffi vill slå till igen eller nått sånt, varför? Vill han att folk ska dö och hans säkerhet sjunka, snart dödar någon honom och det är hans eget fel. Alla avskyr honom, skulle bara de alla ta sig i arsle och gå emot honom så skulle inte han ha någon chans att göra något mer. Har kan inte döda hela världen! Men istället så sitter vi och glor på nyheterna och tänker "Åh, vilken idiot, nån borde göra något!". Vad duktiga vi är på att hjälpa världen alltså! Jag känner mig väldigt stolt över världen som gör så mycket för att göra den bättre!

Sittandes i kyrkoruinen sjäng vi massor av pslamer, bla Mattias favorit. haha

Predikan var uppdelad i tre delar och utgick från nån bibeltext i tre delar (erkänner att jag inte lyssnade så bra där för det var så konstigt). Men poängen var i alla fall att hur mycket vi än spacklar på så om insidan faller, har vi om något alls, bara ett skal kvar. Man kan inte bygga ett hus på sand, man måste bygga det på en klippa, en stadig grund. Vi måste bygga upp oss själva till en stadig grund som inte rasar, tänkte skriva att vi ska ha ett hjärta av sten, men det blir lite fel så. Vi ska vara stenfrukter med en rejäl kärna, en självkänsla av hög kvalité och inte ett ägg med ett enda stort skört skal som skydd.

Just nu sitter jag på mitt rum och dricker kamomill te och äter citronavokado med keso. Det är kanske inte vad en femtonårig tjej vanligtvis äter en fredag kväll, men jag är nog inte så vanlig.

Så jag tänkte såhär, vad är typiskt Malin? Vad tänker folk när de här "Malin Fritzon"?

Helt ärligt så tror jag (och efter vad jag själv hört) folk tänker:

• Hon kan babbla på hon! ujujuj
• No life (att presentera sig som en kristen bonde får inte alltid folk att tycka det låter roligt)
• Snäll
• Ordning och reda
• Läraren utan nyckel
• "Henne kan jag nog fråga"

Jag ställde en fråga på facebook och twitter och det här är svaren:

• Klackar och läppstift
• Dålig humor (jag är nog den enda som tycker jag har bra humor, det har jag fått av pappa. Hahaha!)
• Hjälpsam och snäll
• Kyrkan
• Tonårstant - tant
• Vissa förknippar mig med skolan
• Vissa känner/känner igen mig genom mina föräldrar

Det är inte alltid som man tänkt sig. Det märks ju faktiskt att vissa känner mig från kyrkan, vissa från skolan och vissa från "fritiden". Jag har tex inte läppstift och klackar i skolan ( inte den slags klackar iaf). Men nu kommer vi till nästa steg. Hur är en vanlig femtonåring? Det är lite svårt att säga vad som är vanlig och inte, är det tex vanligt att vara hjälpsam som femtonåring? I mitt "umgänge" så är det nog det, men det är för att de jag umgås med är antingen kristna eller har en hög halt sunt förnuft. Men klackar är nog rätt typiskt tonåring eller? Beror självklart på vad man här för typ av klackar men det är typ converse eller hög kilklack som gäller tycker jag mig se.

Nu går vi till min stora fråga, är det bra att vara vanlig? Jag tycker efter min egen hjärna se att jag inte är så vanlig, men är det bra eller dåligt? Bör man vara vanlig eller ovanlig? (nu lät det plötsligt mycket värre att inte vara vanlig, ovanlig) Ovanlig-udda-utstött? Hänger de tre ihop? Har man lätt att bli utstött om man inte är vanlig? Det är ju inte bra isåfall. Man kanske ska vara lagom vanlig då? Jag tror inte "smälta in i mängden" funkar, det är viktigt att vara en egen person och visa vem man är. Vad tycker du? Ska man vara vanlig och vad är vanlig egentligen?

Igår så kollade jag på en matkväll typ. Mat-Tina, Leila bakar och Jamie Oliver. Jag ska bli som Tina Nordström när jag blir stor, lagar en massa mat på en höft. Superkul alltså!

Jag har tänkt på en sak också, ni vet reklamen som ska visa hastigheten i smartphones. Motorcykeln med sidovagn? I alla fall så säger ju han i sidovagnen "men jag har ju inte ens en smartphone" stannar han motorcykeln men sidovagenen åker vidare. Alltså måste ju en "icke smartphone" komma/räcka längre än en smartphone. Vad är det för reklam egentligen?

Pappa frågade mig om jag ens skulle kunna skjuta med hans studsare och jag svarar "hur svårt kan det va?" Rätt svårt (jag har inte provat), så nu har jag i alla fall fått för mig att jag skulle vilja gå nån självförsvars kurs. Fast, det kanske räcker om jag uppfinner klackskor med stålhetta! ;)

God natt på er!

Men just det att ha push up och push in jeans är något jag tycker är för mycket.

Det jag vill spinna vidare lite på är vad vi ser mode som, hur mycket vi håller oss till det och om det verkligen är bra?

Ja, vad är mode egentligen? Är det ett sätt att få status? Att ha det senaste och dyraste. Är det butikernas sätt att få folk att köpa just de plaggen? Jag tycker verkligen inte att kläder är status, eller alltså det är nog rätt oundvikligt att de som har kläder (vi "I länderna") har högre "status" än de i U länderna som har nått litet skynke på sig. Men jag tror inte att just de där jeansen ger en högre status än de andra jeansen som är 100kr billigare, och har inte det där lilla märket på bakfickan som de dyrare har. Det är bara inbillning, en inbillning tyvärr för många fått för sig. Däremot tror jag mer på att det är butikernas sätt att locka konsumenter. Att visa i tidningar mm vad det är som "är snyggt" och "bäst att ha" osv tror jag ger konsumenterna lite feedback att handla.

Personligen så är jag ingen mode människa (haha) och jag kommer aldrig bli heller. Jag kommer aldrig äga ett par chinos till exempel. Jag tycker att mode är överskattat för det är så många som lägger ned onödig tid och pengar på att ha det senaste, just för att de tror att det är värdelösa annars. "Tänk om inte min kompis inte tycker om mig om jag inte har den där nyaste koftan för 1.000kr." Då är det ingen kompis, jag är ledsen men om dina kompisar bara accepterar dig för din stil så är det fel. Du kan inte tycka om en person för dess utsida, det är insidan som älskar.

Som ganska icke-mode-intresserad så är det ändå rätt omöjligt att låta bli att köpa nått som är modernt. Alltså nästan alla butiker säljer bara modernt (okej inte riktigt, men nästan), men jag tycker det viktiga är att ha en egen stil som man trivs med! Så strunta i vad som är det trendigaste och ha vad du trivs i, är det det nyaste så tänker jag absolut inte tvinga dig att ha något annat. Men jag tror inte det är bra att fastna i alla mode trender i tidningarna och bara köpa, köpa, köpa och köpa mer och mer kläder. Absolut inte om det är för andras skull. Och om du är beroende av shopping så råder jag dig att utmana dig själv att inte köpa ett enda nytt plagg (inte ens nylonstrumpbyxor) på en månad. För DIN skull!

Kläder är kul, men livet är sååå mycket mer! Typ skor också! Nej det sista var bara skoj, det hoppas jag ni fattar. Ta vara på livet, du har bara ett!

Jag är rädd för nästan allt, jag är mörkrädd och åskrädd, jag är rädd att nån ska kolla in genom mitt fönster på kvällen och att nån ska stå bakom mig. Jag vill inte sova med fönstret öppet, för det kan ju komma in någon då. Jag har alltid rullgardinen nere så att ingen ska kunna se in på mig när jag sover. Jag vill alltid sitta i en bil när det åskar, för där känner jag mig trygg. Men på en och samma kväll, var jag helt lugn.

Jag sitter alltså och skriver ett inlägg, sms:ar med lilla Linda, lyssnar på musik på spotify och sitter öga mot öga med Gud. Det var faktiskt så det kändes, jag kunde känna Guds ansikte utanför fönstret, inkollandes på mig där jag sitter och lyssnar på den här låten "Jag är med dig i den svarta natten då du inte orkar mer. Tro nu aldrig att du går där helt ensam, för att du inte mig ser. När dina ögon förblindas av tårar..." (Frank Adahl – Jag Är Med Dig)

Jag kände att jag var på precis exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Med tårar i ögonen känner jag Guds närvaro på riktigt!

På sommarlägret på ensro, när vi satt i kapellet och det åskade och blixtrade som aldrig förr höll jag på att börja gråta. Skakandes satt jag i det vi faktiskt kallar "Guds hus" och trodde jag skulle dö. Men med lite stöd från de runt omkring så överlevde jag min mardröm att inte sitta i en bil under ovädret.

När jag hade lagt mig i min säng igår för att sova, dragit ner rullgardinen och släckt lamporna, hör jag ett svagt muller. Istället för att tänka att jag måste dra ur alla sladdar och sätta mig ute i bilen, träffades jag av en känsla av att det var bra. En känsla av att Gud kollat åt andra håller en sekund och sett onskan komma mot oss, vänt sig om, satt upp handen och sagt "Ska du dit får du ta dig förbi mig först". Aldrig har jag känt mig så lycklig och trygg på en och samma gång.

.

I spöregnet kliver jag och Fia på tåget mot Gävle. När vi passerat furuvik (stationen före gävle) är Fia i behov av en toalett (ni vet, regn kan ge lite konsekvenser). "Linda" var lite sen så hon skulle möta oss vid toaletterna på Gävle station som förövrigt inte gillas av mig, Fia, Amanda och Richard...

Massor av kärlek till er!

Men såklart när jag ska vara lite ute vill regnet komma. Jag har nu varit på gudsjänst i borgen där Elin Kolm predikade jättebra. Jag kanske blickar tillbaka på det lite senare för snart ska jag möta Fia på stationen och åka in till Gävle och träffa Linda. Sen ska jag göra något jag aldrig tror jag gjort förut, vi ska gå till BK på Gudstjänst! Haha, två Gudstjänster på en och samma dag. Stolt faktiskt! Men det är ju så goa människor i kyrkan så det är ju opmöjligt att hålla sig därifrån.

Däremot sitter jag och irriteras över hur idiotoska hans fiender är, bara skjuter och dödar och ställer till det. Hur kan en människa vara så egoistisk och elak? Hemsk och hjärtlös, jag vet att det bara är film, men ändå. Alla människor på denna jord är inte så vänliga, fast som stitch säger om Ganto (stavas det så?) "Han har nått gott i sig ändå, i lilltån". Och jag tror nog ALLA är goda i lilltån. Även om många på denna jord har ett stort och varmt hjärta av guld!

Låt oss få alla att unna sig ett hjärta av guld, på sitt egna men vänliga sätt!

Jag köpte:

En rosa klänning

En mörkblå tunika

Ett par Jeans, som jag för övrigt är sjukt nöjd med eftersom att jag är usel på att köpa riktigt bra byxor.

Vita nylon thights

Doftljus

Godis

Och till Alice:

Två par jeans thights, ett par svarta och ett par blå.

En kortärmad lila tröja med texten "Girl in love"

En grå långärmad tröja med texten "I love my sister". Hemma får jag i uppdrag att köpa kläder till Alice och så hittar jag en sån grym tröja! Var bara så tvungen att köpa den! Haha

Och som vanligt när jag ska ladda upp en bild så är det nått som inte funkar och gör mig tokig!

Aja, ni får väl se till och träffa mig och Alice nån gång då vi bär kläderna, om ni vill se dem.

Tänk de som dör unga.

Låt oss låtsas att vi är 80bast och blickar tillbaka på våra liv. När våra barn föddes, när våra föräldrar dog och när vår man/hustru dog. Kanske har någon av oss mist ett barn, kommer det lilla fostret till himlen om man får missfall? Det är ju bara en liten del av en figur än?

I alla fall så säger vi att min dotter av någon hemsk anledning dog när hon var 5, jag var då 30år gammal.

När jag är 110år så dör jag (min farfar har sagt att jag ska bli 110), min man dog vid 90års åldern. När jag kommer till himlen så väntar mina anhöriga där på mig, och nu kommer kruxet. Antingen så forsätter åldras i himlen och då är min dotter som dog när hon var fem, 85år, då känner jag inte igen henne. Eller så har jag en man som plöstligt är 20år yngre än mig istället för några år äldre. Försår ni min tanke? Och tänk att vara 110 och ha en femårig dotter...

Det blir ju fel hur man än vänder på det?

Jag tänkte också på hur exempelvis min man ska känna igen mig? Hur vet man vem som är vem? Sitter Jesus och säger till alla "titta, det där är ditt barnbarn!". Och om man forsätter åldras i himlen så måste ju mina far/morföräldrar vara antika när jag kommer till dem när jag 110. Jag menar vi vet hur en människa på knappt 100år ser ut (antal rynkor och sånt, i medelvärde), men hur ser man ut när man är 300? Och man krymper ju med tiden också så man måste vara grymt kort...

och en sista fråga innan jag åker till bilprovningen. Är himlen kristen eller ett allmänt klokt begrepp?

Vad vi ska döpa våra barn till och vilka de fulaste namnen är osv.

De fulaste tänker jag inte skriva, det kan bli känsligt. 

Och då undrar ju jag; Ser jag ut som en Malin eller skulle jag hetat något annat?

Bilder från Foto/baddagen hos Clara.                                                                       Foto: Evelin Fräki

Jag satt en dag och googlade runt och försökte hitta svaret, men inget resultat. Du som har blog.se tänker nu att det är klart det inte finns när det är så sjukt enkelt. För det är precis vad det är, superlöjligt enkelt. När jag kommer in på "baksidan" av min blogg, alltså inte där ni läser utan där jag skriver så finns det tre olika underrubriker på "blogg". Översikt, kategorier och statistik. Klickar man på kategorier kommer man in där man skapar en kategori, busenkelt alltså. Dessvärre inte riktigt lika busenkelt av skriva och förklara någelunda begripligt.

Men nu så har jag lagt till lite kategorier som ni snart kommer att se, jag måste nänligen ha ett inlägg i varje kategori innan den syns offentligt.

Det svåra är bara att välja vad inlägget räknas som. Det här helt ointressanta inlägget tex, vad katigoriseras det som? Vargdag? Haha ganska vardagligt att jag inte fattar saker så... och att lära mig me för den delen.

OM du orkade läsa ända ner är du värd en kram, hojta till nästa gång vi ses så får du den! (läste du inte hit så vet du ju inte om det iaf..)

Nu ska jag ut och rekonditionera en saab.

Kroppen behöver vätska för att fungera, vätskan får vi genom att dricka exempelvis vatten. När kroppen tagigt åt sig den näring den behöver från vätskan återstår resterna blandat med bakterier, urin. Vilket vi sedan gör oss av med i en toalett genom att kissa.

På ungeför samma sätt uppstår tårar. Vi fylls på av en massa känslor, precis som med vätskan. Men efter ett tag måste vi släppa ut känslorna precis såsom vi gör på en toalett. När vi släpper ut känslor gör vi ofta det genom att gråta. Ser ni sambandet? Vätska ur kroppen fast på olika ställen.

Ni vet den hemska känslan av att gå runt och vara så sjukt kissnödig utan att kunna gå på en toalett (kanske under en bilfärd på e4an). Samma sak är det att vara överfylld av glädje, iska, sorg, smärta, kärlek, Gud och allt vad det nu är. Man måste ju kissa efter ett tag och man måste gråta efter ett tag me.

Och som sagt så måste det inte betyda att man är ledsen bara för att man gråter, man måste inte ens veta varför. Ni vet att ibland blir man kissnödig utan att ha druckit något och det är precis likadant med tårar.

Är det pinsamt att gå på toalettten för att kissa då? Nej, inte precis. Är det pinsamt att gråta då? Nej, inte pinsammare än du gör det.

TIPS

Vart det är bäst att kissa vet du nog själv, hoppas jag. Men vart är det bäst att gråta?

På toaletten- Passar bra då du vill gråta helt utan någon som vill trösta eller veta hur det är.

I sängen- ett skönt ställe där du oftast får vara ifred med dina tårar.

I Kyrkan- Ett grymt ställe där du är omgiven av tröstande och förstående människor.

I en kompis famn- Outstanding bäst. Allt du behöver i ett klipp.

Och du som behöver gråta, gör det och prata med någon. Litar du inte på en kompis så finns det folk med tystnadsplikt.

TILL DIG SOM TRÖSTAR

Gå på vad som känns rätt, men respektera den gråtandes åsikt och vilja.

Tvinga inte personen att berätta, men säg att du finns.

Var inte för lullig och fjollig men inte heller kall.

Om det sitter någon och tröstar en människa så låt den trösta ifred, den gråtande har inte tid att tänka på vilkas 10,000 händer den har på ryggen. Visa gärna att du bryr dig efteråt genom att ge en kram.

Lar lugn, serva med näsdukar och ge gärna personen något att dricka efteråt.

KRAMA OM!!!!

Lycka till med tårhanteringen!

Boken innehåller allt, bibelord, kloka tankar, fakta om himlen, bönesvar, smärta, glädje och sorg, ilska och tacksamhet, familjerelationer, vänskap och lite till.

Don som är pastor är med om en trafikolycka och dör, genom bön återkommer han till livet på jorden efter 90minuters vila och frid hos sina nära och kära i himlen. Han upplever den värsta fysiska smärtan någon nån gång upplevt, förutom Jesus då kanske. Han genomgår depression och hat mot allt och alla, han genomlider enormt många operationer och mediciner. Don har fru och barn som också delar lite av sina känslor i boken. Don får lära sig hur man ska vara som person och alla i hans närhet fick lära sig att livet är hatiskt när smärtan är oändlig.

Jag har inte läst en hel bok på flera år tror jag. Jag kan läsa romantiska noveller på 2 A4 sidor i frida-tidningarna med tårar i ögonen, men inte mer.

Den här boken läste jag och ville inte sluta fastän ögonlocken var så tunga och torra att jag knappt såg något. Jag ville bara läsa mer. Så jag råder dig, får du chansen att läsa boken så GÖR DET! Du kommer inte ångra dig för den är grym!

När jag var på arenan var jag tvungen att ha öronproppar vilket jag verkligen avskyr. För det första; när man väl har fått in dem i öronen så hör man fortfarande bilarna, men inte dem som står bredvid och pratar. Lite jobbigt för en sån som mig som vill höra typ allt i alla lägen.