När jag står och väntar kommer Elsa och jag hälsar på henne. Sen kommer Linda med en liten överraskning, nämligen Ida Anderman som tidigare sagt att hon inte kunde närvara då hon skulle bort. Men där kom dem, våra älskade små Gävle brudar.

Så gick vi och åt med dem och så forsatte vi till BK på Gudstjänst med Jocke och Martina.

Det var en jättebra Gudstjänst, liksom den tidigare i Borgen.

Samanfattning av båda är att vi inte klarar allt själva, men vi har Gud som fixar allt vi själva inte klarar. Och inget är omöjligt för Gud. Det vi behöver göra är att våga lämna allt till Jesus, han fixar det. För i bibeln står det att för att bli fullbordad ska vi länma allt, ALLT för Gud. Har vi bara Gud så ser han till resten, det kan kosta dig ditt liv. (spotify länk till en bra låt om det som Martina sjöng längst ner i inlägget)

Men en fullbordan kanske innebär att vara i himlen, tillsammans med Jesus är allt fullbordat.

Kanske tänker du att det kan inte vara fullkomligt utan min familj och mina vänner. Men jag tror (efter att ha läst 90min i himlen) att Jesus hemskt, men turligt nog kan ersätta dem. All den kärlek som de ger är från början hans, så varför inte få den direkt ifrån honom?

Jag tycker också att det skulle inte vara detsamma utan Amandas dåliga lokalsinne, utan Fias slag på benen, utan Alices världsjobbiga och klängande syskondryg. Utan mina föräldrar som är yberjobbiga, retas, driver och är alldeles för erfarna för att överlista. Utan alla dessa kramar från världens underbaraste människor, utan de här alldeles för få stunderna när jag är överens med både min lillasyster och mina föräldrar. Utan dessa sms, chatt-konversationer och telefonsamtal med mina bästa vänner. Utan dessa för få prat/fika stunder med mina goa brudar. Utan alla dessa skoldagar då man inte vill annat än att låsa in hela klassen i en bur och bara rymma, och utan alla dagar då hela klassen är så överens och gör något helt tillsammans. Utan alla dessa ungdomshelger och läger. Hur kan livet vara perfekt och fullbordat utan allt detta?! Jag vet att Jesus är allt, Han kan och gör allt. Han skulle kunna ersätta allt. Men tänk er att ha en kompis, bara en kompis, ingen familj och inga vänner, ingenting förutom en kompis som är bäst. Fyller upp allt och kan allt. Jag skulle ALDRIG klara mig då. Jag skulle bli helt knäpp, aldrig nån växlig liksom. Jag tror inte det finns nån person som vet ALLT om mig förutom Jesus. Och jag tror det är bra. Jag måste bli arg ibland, jag nåste gråta ibland, jag måste kramas och skratta. Och att få ett aggresivt utbrott på en person som alltid förlåter en och säger att man är bra som man är utan att visa minsta lilla irritation skulle jag känna mig som ett monster i jämförelse med. Jag skulle inte kunna förlåta mig själv liksom. Man kan bli lite sur på en i taget som är lätt att förlåta. Då behöver man liksom inte få ett raseri utbrott.

Men på något sätt som inte jag och inte du förstår så är det möjligt.

Bara vi överlåter oss till Jesus och låter honom forma oss så kommer allt bli fullbordat!