Citerat Patric Forsling, föreläsaren, predikanten som gett inspiration och hopp till mig i detta nu. Som är så sjukligt bra talare och som på köpet är både rolig och trevlig. 

Efter en fruktansvärt jobbig vecka med dagar då jag tillbringat minst 12 timmar hemmifrån i sträck med massor av göra. Sånt som jag insett att jag inte klarar av. För jag är bra som jag är, jag kan mycket, men jag kan inte allt och det är något som kan vara så himla svårt att acceptera ibland. Men Gud är Gud och Jag är Malin. 

 

Min vecka räddades av helgen, egentligen kändes det som att mitt liv räddades av helgen. Av second hand rundan och middagen med Linda och Arvid. Eftermiddagens fina samtal med Linda och av killarna som var så himla fina och tog hand om mig. Av alla människor jag kände igen och de jag inte kände. Att våran fina familj MSV är så himla underbar. Och att vi fått gift ihop oss med metodisterna och framförallt baptisterna och fått bildat MITT, equmenia mitt, det nya släktet. Vi har grävt och armerat, nu är det dags för jutning. Vi ska bygga upp detta släktet och föra det till historien och där får lilla jag vara med. Jag är med i styrelsen. Jag är den första människa i historien som är under 18 och sitter i styrelsen för en av equmenias regioner. 

 

KÄRLEK!

Plötsligt blev jag väldigt rädd för att dö. Egentligen inte, men jag tänker att om jag anar det värsta så kan det bara bli bättre. Men så tänkte jag lugnande att jag kommer inte dö förän jag är redo. När jag uppnått det jag ska göra i livet, när min uppgift är slutförd, då kommer jag dö. Jag har så himla mycket kvar att göra så jag kommer nog inte dö på länge. Men så kom nästa upprörande tanke: HUR MÅNGA DÖR INTE AV ONATURLIGA SKÄL? Tänk om jag skulle dö imorn, tänk om mitt tåg spårar ur och välter så alla dör. Jag har ju inte gjort nått av det jag vill göra i mitt liv än, jag har bara lagt ner all min tid på att planera och drömma om framtiden. Vad jag skulle kunna göra, vad jag vill göra, vad jag måste göra. Men vad har jag gjort? Vad skulle jag lämna kvar om jag dog imorn? Nån dag kommer jag dö och jag hoppas att jag den dagen har gjort så mycket mer än jag har gjort idag. Jag hoppas att jag har fått satt spår i människors hjärtan, ha gjort saker som har varit ett steg i rätt riktning till en bättre värld.

Det är magiskt så trogna ni är mina kära. Trotts att jag är urkass på att blogga så är statistiken nästintill oförändrad. En ros ska ni ha för det! 

Jag minns knappt vad jag skrev sist, kanske borde jag kolla arkivet, men vi lever i nuet och fokuserar dit också. Om du inte träffat mig nu, eller följt min twitter, så vet du inte hur händig och bondig jag varit denna höstlosvecka. Jag har tillsammans med min far tagit hem highlandtjurarna och angus kvigorna, kört traktor på isiga vägar, flyttat stora highland gänget, bytt generator på traktorn och känt mig som ett barn igen. Samtidigt känner jag mig ungdomlig när jag åker med Elin till strömsberg, hjälper till att byta däck på hennes bil och myser mig sedan ner i soffan med Richard. Träffar mina brudar, sover för lite, äter för mycket godis, modellar, poserar och inspirerar. Känslan som befinner sig i min kropp när jag skriver allt detta får mig att vilja ge Gud en stor fet kyss på munnen.