Lev varje dag som om det vore den sista. Man lever bara en gång. 

Jag kan vara dålig på att leva ut ordentligt. Att verkligen våga leva. Att släppa allt, ta semester från hjärnan en timme och bara va och leva och njuta. Att våga ta varje situation till världen. Att våga visa att det här är jag i alla lägen, alltid. När jag tänker efter kan jag fundera vem jag egentligen är? Är jag egentligen tant-mormor-malin eller den lite tokigare kanske mer avslappnade Malin? Är jag kanske lite feg, skitfeg rent ut sagt? Lägger jag på en mask lite nu och då? Jag har alltid tänkt att det är anpassning, att jag natuligt är mer "änglalik", tydlig och ordningssam med pansionärsgrannarna, församlingstanterna och farmor och farfar. Och att jag automatiskt blir lite mer ungdomlig med mina kompisar och defenitivt mer gnällig när det kommer till skolan. Men jag tänker att nu har jag världens chans att faktiskt vara den Malin Fritzon som jag är och vill vara. Jag har drygt en vecka tills jag börjar i en ny klass, i en ny skola, med nya människor, med nya rutiner, i en ny stad. Oavsett hur jag tänker så kommer det att påverka mig hur mycket som helst, så varför inte ta tillfället i akt och faktiskt tänka till. "Mattebokenärdumihuvudetfastdeninteharnågothuvud-Malin" kan tex hemskt gärna få stanna på central.

Jag tror att ända från den sekunden som jag ansökte om att gå i Gävle så tänkte jag att nu ska jag skärpa till mig, va en cool tjej och ge kyrkan och kristendomen ett bra ansikte utåt i skolan. För faktum är att i den hemska sanningen ligger det att säkerligen minst en person som jag kommer träffa dagligen kommer se MIG som kristendomen. Den kommer tycka att jag är kristen och förknippa allt jag gör med att "så gör alla kristna". Det ger mig lite press, lite smått ångest, men massor av kampglöd. Jag ser det som en utmaning. Jag ska göra det bästa jag kan för att va en "jesus-looklike" och med det menar jag INTE att jag ska sno Thomas Dilevas kläder.. Den här nystarten ger mig en möjlighet att leva gott, att faktiskt leva helt ut som om varje dag vore den sista. Det kommer inte vara lätt men även den som flyger flygplan flyger. 

 

Tidigare i "Livets stora gåta" har jag skrivit om:

1. Förlåta
2. Glömma
3. Älska
4. Berätta (nu)

I andra fall kanske det handlar om att lätta på trycket, släppa en sten. Berätta den hamska sanningen för någon som kan lyssna och dela känslan.

En sak som är fantastiskt bra med Gud är att du kan öva på honom. Du kan berätta för honom först. Hur illa det än är så vet han redan, han svimmar inte, jag lovar. Om du har nära till en skog eller nått ställe där det inte är folk så är det faktiskt okej att tänka högt. Säga vad du behöver säga, ingen mer än Gud hör.

Vissa saker måste ut, vissa mår bäst av att stanna. Men något som alltid MÅSTE ut när det känner att det vill är tårarna. Tänk dig känslan av att vara akut kissnödig eller den irriterande känslan av att behöva nysa men nysen kommer aldrig. Och så slår du ihop de där känslorna. Då måste du båder kissa och nysa, eller hur? Så är det att behöva gråta. Och det är mer än okej! Det är lika naturligt som att kissa eller nysa. Och att börja gråta när det handlar om att prata om känslor, det hör nästan till tycker jag.

Våga Berätta och Våga Gråta!

Just nu så sitter jag på mitt rum och har det mysigt med tända ljus och lugn musik. Låten som just spelades på spotify avslutades med "När löven faller av och kvar är vi, då vet du att jag älskar". Vad kan menas med det? Jo, jag tror att det kan vara så att när löven faller, då dör allt det levade. Sommaren, den fria sommaren dör ut, växterna som levde och blommade så vackert dör. Det kanske ska symbolisera slutet på något sätt. Och kvar är vi. Ja om "vi" lyckas komma till slutet, genom slutet tillsammans så vet du att jag älskar.

Jag tänker att om du har förlåtit någon, du har glömt händelsen så den inte längre gnager inom dig. Är du klar då? Nej, det är nu det svåraste kommer, att älska. Att verkligen våga älska någon som gjort något dumt. Dumma saker gör vi ju alla och nån älskar du redan, det vill jag lova. Men att våga säga till en person "Du är förlåten, jag har glömt det nu. Det har gjort mig starkare och du är en fin människa innerst inne." För jag tror det är precis det de gör, mig som person starkare. Man brukar säga att de som inte dödar en stärker en. Och jag tror minsann det ligger nått i det.

När jag säger älska så menar inte jag att du ska gå och bli kär i alla som gjort något dumt mot dig, absolut inte. Men det är lätt att döma en människa för något den har gjort istället för vad den kommer att göra. Jag tycker alla är värda en andra chans. Vad skulle Jesus tycka? WWJD? Skulle Jesus våga älska en människa som gjort något nästan oförlåtligt? Jag tror Jesus skulle göra det och jag vet att Jesus vill att vi ska göra och vara så som han var och är. Han vill inte att vi gör saker som vi inte kan stå för och sånt som vi vet är fel. Han försöker hela tiden lära oss vad som är rätt och hur vi ska bemöta, behandla och hjälpa människor runt oss. För det var de han gjorde, han hjälpte alla som behövde hjälp och det är vad vi, vi som hans lemmar ska göra nu.

I vissa prövningar hamnar vi i siutationer vi helst av allt vill undvika, svek och smärta. Sånna sprickor som inte syns på röntgen, utan bara i rätt persons ögon. Situationer och händelser vi faktiskt måste glömma, våga lämna. Jag tror det är tre steg i "återhemtningsprocessen" som jag nu kallar den.

Först sker händelsen, du förlåter. Sen går du och tänker på det där, lite långsint sådär. Du måste glömma. När du förlåtit och glömt måste du våga älska. Våga vara den modiga, ärliga som visar att alla får vara som de är och alla är värda en andra chans.

Om vi kollar tillbaka i bibeln så handlar det faktiskt om att glömma där också. Gud blev tex väldigt arg då Adam och Eva åt av äpplet, men Han förlät dem och inte återkommer han mycket till att dem var så dumma som inte löd hans ord? Nej, han gav människan en ärlig chans och såg det positiva i det. Något lär du dig alltid! Gud vill inget annat än vårat bästa och INGEN mår bra av att vara konstant arg. Jag som verkligen kan bli arg kan säga att det går över ganska snabbt (syskon är undantag). Och det är naturligt, jag tror inte ilskan är uppfunnen för att stanna utan för att som döden besegras! Du mår bäst av att låta det gå!

Jag tror att allt har en mening, jag tror man kan se något positivt i allt. Men vad jag inte riktigt kan säga är om Gud redan bestämt allt. Har han liksom en mapp i ett skåp där det står "Malin Fritzon" och som innehåller hela min livshistoria. Hur allt kommer ske, hur jag växte upp och hur jag kommer dö. Har minsta lilla skrapsår på min kropp en mening? Hade Gud bestämmt att jag skulle cykla kull för några år sedan och få ett ärr i pannan? Vilken elak Gud i så fall... Men vi har ju den fria viljan. När det pratas som fria viljan tänker jag alltid på scenen i "Bruce allmighty" då Grace är på prommenad och det står "G+B" mm ristat på träden. Bruce som Gud kan inte bestämma eftersom att den fria viljan väger mer. Betyder det att jag som alltid tänker att "Visst, jag har gjort måååånga fel i mitt liv men det finns en mening med det" har tänkt fel hela tiden? Är det så att jag styr mitt liv och Gud sitter med sin stämpel vid sitt skrivbord och stämplar ett "OK" på allt jag gör precis som tomten på dockorna i tomteverksataden på julafton? Accepterar och förlåter Gud allting fast du och jag gör fel? Kan Gud förlåta allt. Har Gud förlåtit Hitler, Stalin, Kristian Tyrann, Sadam Husain och alla andra stora massmördare, och kommer han att förlåta Khadaffi och Breivik? Vad var meningen med tsunamin i Japan, och i Thailand för några år sedan? Vad är miningen med all terror i världen? Har Gud bestämt det eller kan han inte göra något på grund av den fria viljan? I så fall tycker jag att Gud ska vara lite snål ett tag, lova att vara snäll och sedan köpa den fria viljan. Kanske är den i bättre förvar hos honom. Jag tror att Gud bara vill gott och vill mitt bästa så varför skulle han missbruka det.

Om vi går tillbaka till början, har Gud redan innan jag skrev detta planerat in att jag skulle skriva precis såhär? Vill Gud att vi ska fundera på det här eller är det ett mänskligt påhitt? Om det inte vore meningen skulle nog Gud paja mitt internet nu så att jag inte kan publicera, men han lät ju bli eftersom att du läser det här nu. Vad tror du?