I vissa prövningar hamnar vi i siutationer vi helst av allt vill undvika, svek och smärta. Sånna sprickor som inte syns på röntgen, utan bara i rätt persons ögon. Situationer och händelser vi faktiskt måste glömma, våga lämna. Jag tror det är tre steg i "återhemtningsprocessen" som jag nu kallar den.

Först sker händelsen, du förlåter. Sen går du och tänker på det där, lite långsint sådär. Du måste glömma. När du förlåtit och glömt måste du våga älska. Våga vara den modiga, ärliga som visar att alla får vara som de är och alla är värda en andra chans.

Om vi kollar tillbaka i bibeln så handlar det faktiskt om att glömma där också. Gud blev tex väldigt arg då Adam och Eva åt av äpplet, men Han förlät dem och inte återkommer han mycket till att dem var så dumma som inte löd hans ord? Nej, han gav människan en ärlig chans och såg det positiva i det. Något lär du dig alltid! Gud vill inget annat än vårat bästa och INGEN mår bra av att vara konstant arg. Jag som verkligen kan bli arg kan säga att det går över ganska snabbt (syskon är undantag). Och det är naturligt, jag tror inte ilskan är uppfunnen för att stanna utan för att som döden besegras! Du mår bäst av att låta det gå!