Före / Efter
Före och efter onsdagens besök på Hår&sån't!
Lika som bär
Farmor som ung. Att farfar blev fäst vid henne förvånar mig inte alls. Att han kallar henne för ängel och filmstjärna på gamla foton som detta gör mig däremot förvånad. Att hitta bilder på farmor och farfar som unga och nykära gör mig lycklig. Det är så fint. De är så fina.
"Du är så fin"
Världen är klarare och skarpare. Kommentarerna på de sociala nätverken lutar åt rubriken. Men varför? Inte är väl lilla ja! Nej, inte är det jag. Det blir var man gör det till. Ni gör mig fin. Ni får mig att göra bra saker och ni får mig att glänsa. Just DU är viktig i mitt liv och i vem jag är.
TACK
Barn och Fritid
Nu tänkte jag att det är dags att skriva ett inlägg om varför jag går barn och fritid, och vad det faktiskt är. Kanske lite försvarade och nytänkande.
Jag valde, trotts att mina betyg matchade ett mer studieförberedande och mycket "tuffare" program, barn och fritids programet på Polhemskolan i Gävle. Så det första jag vill säga är nog faktiskt att jag inte är en dum fjortis utan hjärna, som man kanske ser BF:are som annars. Jag är faktsikt den som ska ta hand om barn och ungdomar i framtiden. Jag vet inte riktigt vad jag vill jobba som, men jag har alltid vetat jag jag vill jobba med männsikor och inte inom sjukvården. Kanske är det jag som kommer att ta hand om dina barn då du är på jobbet, ge dem tips om hur och varför de ska lära sig vissa saker, eller kanske handskas med din jobbiga tonåring.. Det är bland det svåraste som finns för det är inget som är det andra likt.
Nu i ettan så läser vi åtta änmen.
- Matte
- Svenska
- Engelska
- Hälsopedagogik
- Pedagogisk kommunikation
- Pedagogiskt ledarskap
- Människors Miljöer
- Lärande & Utväckling
Inte massa avancerade mattekurser, men det känner jag är oviktigt för mig. För mig känns inte forskning och ingengörs grejs och sånt så viktigt. GIvetvis skulle inte dagens samhälle fungera utan de yrkena heller, det är superviktigt, men inte mitt kall i livet.
Det jag ska göra i livet är att hela tiden utvecklas och bli en bättre människa för varje dag som går och dela det med andra. Ta vara på min extrema nyfikenhet och empatiska förmåga genom att faktiskt hjälpa andra.
Ops!
Jag jobbade tydligen hårt på idrotten i fredags för att resa sig fråpn en stol och gå har varit svårt denna helg. Jag har liksom börjat med att gå kutryggad och stapplandes som en gammal kärring. Däremot har det gått lättare efter några steg.
Jag brukar alltid säga till min gamla grannar att dem inte ska klättra själva så dem ramlar, utan säga till istället så hjälper vi till. Jag har nyss nytt sängkläder och skulle leta efter ett örngott i takhöjd. Vad tror ni händer? Jo, pallen vickar såklart! Hejhå ont på benet! Meen jag lever och kommer nog bara få ett litet blåmärke på vaden..
Jodå, lite pensionärsvarning kanske det är på mig. Men jag är lite så. Det är liksom Malin. Take me for the aunt I am!
Puss och Gonatt!
Yo y mi hermana
Min pyssliga Hanna ver med igår och gjorde smycken med scouterna. Alice och Jag passade på att göra oss lite lika genom samma frisyr (som hon pajade när vi kom till kyrkan) och lika kläder, scouttröjan såklart! Hanna tog då och facebookade denna bild ovan. Vad säger ni, vi är inte så lika va?
(Observera att jag har T-shirt på mig, enda tonårsbilden på mig i T-shirt ni lär få se tror jag. Jag gillar inte T-shirts)
PUSS!
What doesn't kill you makes you stronger
Jag har tänkt på en sak (jag gör det IGEN) jag har mognat på mig ganska mycket. Jag har insett att jag egentligen inte är speciellt rädd för något. Bertil (min typ farbror) påpekade här om dagen att jag är mörkrädd. Jag tänkte då att jag likom övervunnit min mörkrädsla ganska bra ändå. Jag går med Elton på kvällen ungefär 5dagar i veckan och 99% av alla gånger så är jag inte rädd. Jag går bland buskar och öppna fält utan belysning, utan att knappt se vägen. Och de där gångerna som tillhör den ensamma procenten, kommer jag ned på vägen och känner "usch, det är en obehaglig kväll. Det känns nästan som om någon (relativt elak) är ute, nära mig" då slänger jag iväg en getbön om att Gud ska vara med mig. Jag går min runda och lever när jag kommer hem. Förut kunde jag öppna dörren, kolla upp i skogen och tänka att det gömmer sig en våldtäcksman eller mördare där som skulle ge sig på mig. Men skulle det nu sitta en våldtäcksman eller mördare bakom stenen så skulle jag väl skrika och sparka och slåss och allt för att överleva. Men skulle jag dö, bli våldtagen, bryta ett ben i självförsvar eller vad som nu kan hända så är det en mening med det. Jag tror inte att en våldtäcksman skulle få för sig att åka till Tierp (bara det är ju skumt) och sedan upp till mig. Ta nån bakväg in i skogen och sedan smyga på mig för att våldta mig "bara för att". Då är det ju bra mycket enklare att greppa nån halvfull brud vid stationen. Sen så, ah väger han mindre än 120kg så lär han ju inte lyckas gå på mig. Jag har faktiskt brottats (seriöst) med min pappa och han är inte liten och då ligger jag inte mycket under, +att när det väl gäller så får man ju en adrenalinkick. ;)
Min bollrädsla är att nämna, den lever kvar. Kommer den nog alltid att göra förövrigt.
Nu tänker säkert några av er att 'Hon är ju livrädd för att nån ska ta henne på benen!'. Nja, det är obehagligt. Är jag beredd är det rätt lugnt (observera RÄTT). Däremot om nån sitter berdvid mig under en Gudstjänst eller nått då jag inte kan skrika, och smyg hotar med att ta mig på benen, ja då är jag ju såklart rädd. Men det är ju en annan form av rädsla ändå. Jag är nog mer orolig över att jag ska skrika mitt under en predikan, det vore pinsamt.
Vad jag vill komma fram till är att jag blivit mycket säkrare i mig själv. Jag tror jag kommit närmre Gud. Jag känner mig trygg och lugn för det mesta. Jag tror inte saker sker av slump utan med en mening och jag tror att det är Gud som menar det. Och jag vet att han vet bäst och han har lagt upp mitt liv. Gjort mitt schema, min livsfilm. "What doesn't kill you makes you stronger" Jag vet att Gud vill att jag ska bli stark. Inte i muskler, utan i tron på honom och mig själv.
Foto: Amanda Malmqvist
HAIRCUT!
Stort och vågat steg. Jag kan varken ha hästsvans eller knut. Fläta är fortfarande en fråga för sig...
FÖRE
EFTER
Nöjd? Jadå!
Konstaterande
Kanske bara är dags att inse...
...JAG HAR ALLTID VARIT EN TANT!
När jag tänker efter så är det liksom det som gör mig till den jag är. Jag är stolt över att vara tant för jag tycker faktiskt jag är en riktigt tuff sådan. Vilket får mig att tänka på denna fantastiskt goa låt...
Lill-Babs – En tuff brud i lyxförpackning
Lill-Babs – En tuff brud i lyxförpackning
Drömmen, den högsta - I'm big mama!
Som barn så säger nog alla att "när jag blir stor ska jag bli...".
Delfinskötare och Polis var mest populärt på min avdelning på dagis, det minns jag. Sen skulle alla bli popstjärnor, kanske pressidenter och modeller. Jag hade ingen riktig dröm sådär, inte vad jag vet i alla fall. Visst sa jag att jag skulle bli polis och kanske dagisfröken, dagis var ju liksom bästa stället på jorden, förutom kyrkan då förstås. Jag har funderat på om jag har någon gammal dröm som jag fortfarande vill leva ut. Jo, dagisfröken är ju ett alternativ till dagmamma så det kanske är en början. Men jag har insett att den högsta dröm jag har och som jag alltid har haft, omedvetet, är att bli Mamma. Att få en egen bebis. En riktig bebis som är min.
Jag har alltid älskat barn. Jag har alltid varit mamman i gänget, den som varit den omhändertagande typen. Jag har alltid haft otroligt lätt att få barn att känna sig trygga i mitt sällskap. Jag kan efter en kvart (beroende på hur blygt barnet är) vara som bästa kompis med ett främmande barn. Jag gick som liten inte utanför ytterdörren utan MINST en av mina ungar (det var strängt förbjudet att kalla dem för dockor, de var ju mina barn. Ungar blev dem kallade istället). Jag kan fortfarande minnas att jag och mamma bråkade innan vi skulle till affären för att jag ville ha den skitgaste och fulaste dockan av dem alla, bebisdockan hette hon och mamma tyckte hon var lite pinsam för att hon var så sliten och ful (vilket hon ytligt sätt var/är också). Men bebisdockan var min favorit och jag såg inte smutsen på hennes plast-hud, nej för mig hade hon ett hjärta i bommulen. Jag hade otroligt svårt att lämna mina ungar och acceptera att jag inte kunde ha dem för alltid.
Min lillasyster är åtta år yngre än mig. När hon föddes hade jag tjatat i ungefär sex år om att jag ville ha en lillasyster. För åtta år sedan, jag minns det som om det vore igår, jag hoppade runt hos farmor och farfar med pappa i andra änden av luren och jublade så korna dansade när han berättade att det blev en tjej. Innan Alice så var det mina stackars kusiner. De är fortfarande mina bäbisar fast dem snart är 12 och 14 och närmar sig 2m med stora steg. Det är då jag inser hur gammal jag är. Att jag måste hitta nya bebisar som är lite mindre. Eller ta tre sabbatsår utan bebisar och sen skaffa riktiga och helt egna.
Jag och min äldsta kusin för typ 13år sedan.
Jag drömmer inte om att ha en bra karriär då alla vet vem jag är och badar i pengar. Jag drömmer inte om att leva lyxliv och allt sånt där. Visst har jag tänkt på det och skulle det bli så så vore väl det kul. Men Jag drömmer om att vara mamma. Jag skulle inte för alla pengar i världen få det ogjort. Om jag skulle få välja att gifta mig rikt och få allt jag ber om som kan köpas för pengar. Så skulle jag hellre bo fattigt i en källare med mina barn och en man som älskar mig villkorslöst. Jag skulle inte ens tveka.
BILDBEVIS!
Farmor sydde lika dana förkläden till oss så vi matchade när vi var hos henne. Jag med lilla Maja i knät, Lena och Ulla till höger.
Nånting säger mig att jag byggt en bil här och var på väg nånstans med Urban, Bebisdockan, Kattis och Ludde (levande katten i knät). Vanlig dag hemma för typ tio år sedan.
En dag i snön hos farmor med Alice, Pirri (hunden), Lena (i blåa åkpåsen) och Lillan (Gula åkpåsen).
Pappa med Urban på ena benet och mig på det andra. Amanda i mitt knä och Bebisdockan samt Natalie i dockvagnen. Fullt ös!
Och jag VET. Jag är en usel fotograf. framför allt när det är från fotoalbum till datorn via min tegelsten. Meeen jag tycker de tär så kul med sånt här så ni får helt enkelt stå ut ändå!
Jag är snäll... egentligen!
Jag har tänkt på en sak. Faktiskt två nu när jag börjar skriva. Jag börjar minst 75% av alla inlägg med "Jag har tänkt på en sak..." det kanske avslöjar hur mycket jag egentligen tänker. Haha och ändå är jag inte smartare än såhär! Dagens komik.
Jag och Amanda pratade om hur det kommer bli att börja gymnasiet i höst. Tanken att komma till en ny stad, en ny skola, nya klasskompisar, nya lärare, ah det är ganska skrämmande egentligen. I tio år har jag varit på samma skola. Jag kommer på morgonen, brukar gå genom huvudentrén, rekotorerna står och pratar med varann och avbryter för att vinka god morgon åt mig. Jag passerar lärarrummet och hejar på några lärare, möter nån 8a, säger hej och försöker le och se pigg ut. Kommer fram till skåpen där mina babes hänger, utbrister något om gårdagen, vädret, vilken tid jag vaknat, beklagar mig ev över något. Lyssnar på hur det gått med hästarna och träningar osv.
Så är det några som bråkar, då går jag dit och skriker lite tills dem slutar. Så gör inte matteboken som jag vill och då gnäller jag lite. Så kramas jag lite med mina små tjejor. Är klassens första massörska så fort det blir en filmsnutt att se. Instruerar vikarier om det mesta de behöver veta. Vrålar sönder på de jobbiga killarna i klassen som gör allt annat än jobbar och bryr sig inte om sina IG-varningar. Går på spårrådsstyrelse, syr gardiner till uppehållsrummet. Går till rektorn och klagar på att det inte finns plåster i plåstersaken, säger åt vaktmästarn att laga kontakten till orgeln. Anledningen till att jag kan göra allt jag gör. Gnälla hit, klaga dit, skrika hit och hälsa glatt dit är för att jag känner alla så bra. Det som händer på Centralskolan är oersättligt. Visst är det spännnade med förnyelse det kan jag inte säga emot, inte ens jag som snudd på konservativast i destriktet. Det ska bli otroligt kul med nya människor och ny stad och allt, men det gamla då? Tänk att jag ska göra mig lika hemmastadd på ett place som jag som jag besökt en gång. Ingen som följer med och håller mig i handen första dan, eller jo. God's always with me. Men jag tänker att jag måste liksom komma första dagarna och le och visa min bästa sida och lära känna alla och allt innan jag kan göra några drastiska åtgärder. Bråkar några på skolan här hemma så kan jag gå emellan utan att vara orolig att de ska slå mig för dem vet att det inte lönar sig att slå mig i alla fall. Men att gå emellan två randoms som slåss, ja det kan sluta illa. Men jag skulle i vilket fall som helst inte kunna hålla mig därifrån så dör jag så var det ju för en god sak ändå! Om det räddar ett liv så klarar jag nog en blåtira minsann. Så illa är det ju inte. Föresten så brukar det väl anses rätt fegt att slå tjejer? Ja, vi får hoppas på att slagsmålsklubben på polhem tänker så... Kanske blir rätt bra ändå det här. Ja, det blir bra det här. Jag menar hur illa skulle det kunna bli?
Ger mig an en sån här lista...
MINA TRE FAVORITFÄRGER:
färg 1: Rosa
färg 2: Grön
färg 3: Röd (älskar alla färger egentligen)
I ÅR HAR DU:
Lärt känna en ny vän: Jajjemen
Fått ditt hjärta krossat: Eftersom att jag lever så måste jag faktiskt säga nej. Men livet är inte alltid lätt heller.
Träffat någon som förändrat ditt liv: Hm, alltså alla påverkar väl mig på sitt eget sätt så, ja.
Fått reda på att någon har pratat om dig: Ja, men inte negativt
Kysst en kompis: Nepp. Här kör vi bara kindpussar!
BLANDAT:
Vill du ändra ditt namn: Håller på att ändra stavningen på Fritzon just nu faktiskt, det är felstavat till Fritzson i folkbokföringen..
Vad gjorde du under din förra födelsedag: Oj, det minns jag inte.. var lite halvdöd efter en sen kväll i uggelbo innan, men släkten kom tror jag :)
Vilken tid vaknade du idag: Jag klev upp tio över sju.
Vad gjorde du igår runt midnatt: Sov
Någonting som du längtar till: Allt! Men Gudstjänsten jag ska leda 12/2 kl11 i borgenkyrkan ser jag fram emot, be there!
Senaste gången du träffade din pappa: VId middagsbordet för typ 20min sen
En sak du skulle vilja ändra om ditt liv: Oj, jag vet inte riktigt. Jag är inte precis perfekt, men det finns nån bra mening med det ändå tror jag
Har du någonsin pratat med en person vid namn Jens: Yesbox!
Vad gör dig irriterad just nu: Att mitt element strular så jag fryser..
Långt eller kort: Beror väl på vad det gäller?
Vad gillar du gällande dig själv: Att jag inte är blyg!
DIN FÖRSTA:
Operation: Oopererad
Piercing: Hål i öronen
Tatuering: Sån där som man sätter fast med en blöt svamp. Minns inte motiv men antagligen en blomma...
Bästa vän: Borde nog vara Lovisa under dagistiden
Sport: Första sport? Fotboll och ridning
Husdjur: Första egna Katt, Ludde hette han och blev påkört när jag var på hönö för första gången. Grät som tusan, minns till och med att morfar fick äta upp in sandwich... mer svar än frågan begärde hah.
Vaccination du minns: Stelkrampssprutan i 3/4an?
Förälskelse: oj. måste vara han jag gifte mig med VARJE dag på dagis.. Minns knappt var han hette
Alkohol du drack: Pilsner
VAD ÄR BÄST MED MOTSATTA KÖNET?
Läppar eller ögon: ögonen
Kortare eller längre: Längre
Romantisk eller spontan: Oj, båda. Men romantisk.
Tatueringar eller piercingar: Inget hellst
Livet
Om nu någon skulle missat det så är jag bonde, en väldigt stolt sådan.
Min nya bakrundsbild. Bara för att skrämma bort oinbjudna... ;)
_
Alla dessa bilder är tagna nu på efteriddagen då jag var på promenad. Mitt sällskap ovan: Alice med Salis i famnen och Elton.
Däckbyte
Lite fel säsong kanske, men idag bytte jag faktiskt två däck på bilen. Jo, jag hade Bertil och Alice till hjälp men ändå. Muttermaskien och jag har inte varit kompisar förut men nu lämnar jag den aldrig. Vilken kvinna jag är alltså! På förmiddagen (på HK:n) gör jag en god pastagratäng med spenat och keso som gick hem i klassen. Och på kvällen byter jag däck på bilen. Med Gud kan jag allt! Puss!
En låt jag känner igen mig i...
http://www.youtube.com/watch?v=gnPXUhBpfDg
Människa- ur Tarzan
Ord som snurrar i mitt huvud
Kärlek
Hjälp
Vulkan
Stolthet
Tungt
Förebild
Uppsats
Los Angeles
Tack
Lava
Gud
Sova
Omöjligt
Svårt
Lycka
Problem
Barn
Framtid
Val
Just talking
Ett samtal med min farfar kan vara i ungefär tjugomiljionertrehundraförtioåttatusen år om inget avbryter.
Nu har ni också fått svar på varifrån min goda talförmåga ifrån.
Idag, efter min snabbvisit till uppsala skulle jag laga lunch till farmor och farfar hemma hos dom och såklart så pratade farfar en massa under tiden. Jag kan det mesta om släkten som dog för sextio år sedan och vad farfar gjorde i sin ungdom. Och självklart går alltid diskussionen om dagens ungdom och hur det var förr och allt sånt. Men det är väldigt lärorikt!
Visste ni tillexempel att kvinnor från 13år och uppåt i genomsnitt har haft 11karlar (som farfar uttryckte det)? Det borde ju inte vara makar utan mer pojkvänner, men jag kan inte svara säkert på det . Hur illa är det egentligen? Vad säger ni?
Yeah!
Idag har jag bytt kontakt på en lampa jag tog hem från stugan för någon vecka sen. Riktigt stolt att jag klarade det själv med endast en liten förhandskurs av pappa innan. Det var så mycket enklare än jag trodde!
Före:
Under:
Efter:
Resultat:
Observera att det nu inte är kvalitén på bilderna som räknas utan vad lilla otekniska jag lyckats åstakomma! ;)
Bonde
Min lugna vecka visade sig idag inte vara lika lugn som jag trodde den skulle bli. Jag pluggar, pluggar och pluggar lite till. Alltid finns det något att plugga, synd bara att det inte är så kul.
Efter skolan idag tog jag mig lite tid att åka till morfar och dricka kaffe, skriva på skrivmaskin och prata lite.
Igår var jag med pappa på djurrunda och hälsade på alla kossorna, myste med en dagsgammal kalv och gullade med stortjurarna. Insåg att vi har en übersöt highlandtjur med afrolockar i hela huvudet som jag försökte fota men det gick inte i mörkret. Men också hur stolt och lycklig jag är över att vara bonde!
Jag vill bli PENSIONÄR!
Kvällens diskussion hemma hos mig har handlat om vad jag ska bli. Mamma och Pappa babblade på rysligt om ingengör (stavning?) och massa konstiga saker, men inte vill jag bli det inte.
Jag är väldigt delaktig och aktiv i mycket, mycket som tar tid. Egentligen för mycket som är för kul och härligt att hålla på med att jag knappt hinner. Jag tänker att allt som jag gör som jag vill men egentligen kanske inte har tid med, har jag all tid i världen åt att göra om jag vore hemmafru. Egentligen vill jag ju bli pensionär direkt, men hemmafru är så nära jag kan komma tror jag.
Många säger att det måste vara så långtråkigt, rastlöst och jobbigt. Jag tänker på allt jag skulle kunna göra, exprimentera i köket, krypa runt i rabatterna, finnas tillgänglig för folk som behöver, vara i kyrkan på nästan allt. Det finns både för och nackdelar med alla yrken, då räknar jag hemmafru som ett obetalt yrke. Jag vill inte bli nån Maria Montazami eller Anna Anka, bara en väl engagerad och bra hemmafru.
Så vill jag ju ha många barn också och med tre- fem ungar lär man ju inte bli rastlös precis. Jag och några av brudarna i klassen håller på och planerar mamma-kaffe som vi ska ha om några år då vi alla har barn. Träffas, umgås och låta ungarna leka lite.
Faaaast jag tror ju inte jag kommer bli nån hemmafru trots allt, jag menar hur ska jag ha råd med det? Jag vill ju inte ha en man bara för att han tjänar bra och är rik så han kan unna mig det, utan någon som verkligen älskar mig för den jag är. Jag måste helt enkelt välja nån av linjerna i boken vi fick av syo:n och forsätta denna plågsamma ungdomstid med skola och plugg. På min topplista över ställen jag gärna är på ligger skolan på ungefär minus ettusenetthundrasjuttiofemmilioner, eller i alla fall minus tio.