Jag och Amanda pratade om hur det kommer bli att börja gymnasiet i höst. Tanken att komma till en ny stad, en ny skola, nya klasskompisar, nya lärare, ah det är ganska skrämmande egentligen. I tio år har jag varit på samma skola. Jag kommer på morgonen, brukar gå genom huvudentrén, rekotorerna står och pratar med varann och avbryter för att vinka god morgon åt mig. Jag passerar lärarrummet och hejar på några lärare, möter nån 8a, säger hej och försöker le och se pigg ut. Kommer fram till skåpen där mina babes hänger, utbrister något om gårdagen, vädret, vilken tid jag vaknat, beklagar mig ev över något. Lyssnar på hur det gått med hästarna och träningar osv.

Så är det några som bråkar, då går jag dit och skriker lite tills dem slutar. Så gör inte matteboken som jag vill och då gnäller jag lite. Så kramas jag lite med mina små tjejor. Är klassens första massörska så fort det blir en filmsnutt att se. Instruerar vikarier om det mesta de behöver veta. Vrålar sönder på de jobbiga killarna i klassen som gör allt annat än jobbar och bryr sig inte om sina IG-varningar. Går på spårrådsstyrelse, syr gardiner till uppehållsrummet. Går till rektorn och klagar på att det inte finns plåster i plåstersaken, säger åt vaktmästarn att laga kontakten till orgeln. Anledningen till att jag kan göra allt jag gör. Gnälla hit, klaga dit, skrika hit och hälsa glatt dit är för att jag känner alla så bra. Det som händer på Centralskolan är oersättligt. Visst är det spännnade med förnyelse det kan jag inte säga emot, inte ens jag som snudd på konservativast i destriktet. Det ska bli otroligt kul med nya människor och ny stad och allt, men det gamla då? Tänk att jag ska göra mig lika hemmastadd på ett place som jag som jag besökt en gång. Ingen som följer med och håller mig i handen första dan, eller jo. God's always with me. Men jag tänker att jag måste liksom komma första dagarna och le och visa min bästa sida och lära känna alla och allt innan jag kan göra några drastiska åtgärder. Bråkar några på skolan här hemma så kan jag gå emellan utan att vara orolig att de ska slå mig för dem vet att det inte lönar sig att slå mig i alla fall. Men att gå emellan två randoms som slåss, ja det kan sluta illa. Men jag skulle i vilket fall som helst inte kunna hålla mig därifrån så dör jag så var det ju för en god sak ändå! Om det räddar ett liv så klarar jag nog en blåtira minsann. Så illa är det ju inte. Föresten så brukar det väl anses rätt fegt att slå tjejer? Ja, vi får hoppas på att slagsmålsklubben på polhem tänker så... Kanske blir rätt bra ändå det här. Ja, det blir bra det här. Jag menar hur illa skulle det kunna bli?