Jag är väldigt delaktig och aktiv i mycket, mycket som tar tid. Egentligen för mycket som är för kul och härligt att hålla på med att jag knappt hinner. Jag tänker att allt som jag gör som jag vill men egentligen kanske inte har tid med, har jag all tid i världen åt att göra om jag vore hemmafru. Egentligen vill jag ju bli pensionär direkt, men hemmafru är så nära jag kan komma tror jag.

Många säger att det måste vara så långtråkigt, rastlöst och jobbigt. Jag tänker på allt jag skulle kunna göra, exprimentera i köket, krypa runt i rabatterna, finnas tillgänglig för folk som behöver, vara i kyrkan på nästan allt. Det finns både för och nackdelar med alla yrken, då räknar jag hemmafru som ett obetalt yrke. Jag vill inte bli nån Maria Montazami eller Anna Anka, bara en väl engagerad och bra hemmafru.

Så vill jag ju ha många barn också och med tre- fem ungar lär man ju inte bli rastlös precis. Jag och några av brudarna i klassen håller på och planerar mamma-kaffe som vi ska ha om några år då vi alla har barn. Träffas, umgås och låta ungarna leka lite.

Faaaast jag tror ju inte jag kommer bli nån hemmafru trots allt, jag menar hur ska jag ha råd med det? Jag vill ju inte ha en man bara för att han tjänar bra och är rik så han kan unna mig det, utan någon som verkligen älskar mig för den jag är. Jag måste helt enkelt välja nån av linjerna i boken vi fick av syo:n och forsätta denna plågsamma ungdomstid med skola och plugg. På min topplista över ställen jag gärna är på ligger skolan på ungefär minus ettusenetthundrasjuttiofemmilioner, eller i alla fall minus tio.