Nu tänkte jag att det är dags att skriva ett inlägg om varför jag går barn och fritid, och vad det faktiskt är. Kanske lite försvarade och nytänkande.

 

Jag valde, trotts att mina betyg matchade ett mer studieförberedande och mycket "tuffare" program, barn och fritids programet på Polhemskolan i Gävle. Så det första jag vill säga är nog faktiskt att jag inte är en dum fjortis utan hjärna, som man kanske ser BF:are som annars. Jag är faktsikt den som ska ta hand om barn och ungdomar i framtiden. Jag vet inte riktigt vad jag vill jobba som, men jag har alltid vetat jag jag vill jobba med männsikor och inte inom sjukvården. Kanske är det jag som kommer att ta hand om dina barn då du är på jobbet, ge dem tips om hur och varför de ska lära sig vissa saker, eller kanske handskas med din jobbiga tonåring.. Det är bland det svåraste som finns för det är inget som är det andra likt.

 

Nu i ettan så läser vi åtta änmen.

Inte massa avancerade mattekurser, men det känner jag är oviktigt för mig. För mig känns inte forskning och ingengörs grejs och sånt så viktigt. GIvetvis skulle inte dagens samhälle fungera utan de yrkena heller, det är superviktigt, men inte mitt kall i livet.

 

Det jag ska göra i livet är att hela tiden utvecklas och bli en bättre människa för varje dag som går och dela det med andra. Ta vara på min extrema nyfikenhet och empatiska förmåga genom att faktiskt hjälpa andra.