Jag har tänkt på en sak (jag gör det IGEN) jag har mognat på mig ganska mycket. Jag har insett att jag egentligen inte är speciellt rädd för något. Bertil (min typ farbror) påpekade här om dagen att jag är mörkrädd. Jag tänkte då att jag likom övervunnit min mörkrädsla ganska bra ändå. Jag går med Elton på kvällen ungefär 5dagar i veckan och 99% av alla gånger så är jag inte rädd. Jag går bland buskar och öppna fält utan belysning, utan att knappt se vägen. Och de där gångerna som tillhör den ensamma procenten, kommer jag ned på vägen och känner "usch, det är en obehaglig kväll. Det känns nästan som om någon (relativt elak) är ute, nära mig" då slänger jag iväg en getbön om att Gud ska vara med mig. Jag går min runda och lever när jag kommer hem. Förut kunde jag öppna dörren, kolla upp i skogen och tänka att det gömmer sig en våldtäcksman eller mördare där som skulle ge sig på mig. Men skulle det nu sitta en våldtäcksman eller mördare bakom stenen så skulle jag väl skrika och sparka och slåss och allt för att överleva. Men skulle jag dö, bli våldtagen, bryta ett ben i självförsvar eller vad som nu kan hända så är det en mening med det. Jag tror inte att en våldtäcksman skulle få för sig att åka till Tierp (bara det är ju skumt) och sedan upp till mig. Ta nån bakväg in i skogen och sedan smyga på mig för att våldta mig "bara för att". Då är det ju bra mycket enklare att greppa nån halvfull brud vid stationen. Sen så, ah väger han mindre än 120kg så lär han ju inte lyckas gå på mig. Jag har faktiskt brottats (seriöst) med min pappa och han är inte liten och då ligger jag inte mycket under, +att när det väl gäller så får man ju en adrenalinkick. ;)