Min omgivning är nu fylld av sorg, hemska uppbrott, sånt som man aldrig vill ska hända.

Jag tänker börja med relationsuppbrott. De senaste dagarna har facebook varit fyllt av folk som ändrat relationsstatus från "i ett förhållande.." till "singel". Att sitta och se, känna att just nu sitter det vänner till mig och gråter av smärta i deras hjärta. De sörjer att deras liv inte mera delas med den personen de älskar. Hur som helst är det jobbigt att ändra sina vanor, och känslor. Oavsett vad man vill så väcker det känslor att veta att det här var sista gången. Det är slut. Vänner eller inte så blir det aldrig samma sak igen. Men det som händer har en mening. Det var inte "ment to be".

Sedan kommer vi till det som jag tycker är jobbigare, framför allt när det kommer till att trösta. Dödsfall. Alla kommer vi göra uppbrott från jordelivet nån gång. Alla kommer vi lämna våra älskade på jorden och resa vidare till kärlek, till lycka, till Han med stort H.

Samtidigt som det är nästan samma sak, något dör, antingen en människa eller några känslor men inte båda. Samtdigt går det inte att jämföra.

Att säga "Det kommer bli bra, jag lovar" till någon gråtande som precis gått ur ett förhållande är inte svårt. Att fast personen redan vet berätta att det var inte meningen att de skulle vara dem. Det är faktiskt sant. Känslorna kommer att dö ut till personen, men den finns fortfarande. Att med handen på hjärtat säga att det kommer ordna sig och bli bra till någon som precis mist någon de älskar, det går inte. Vi vet inte vad som händer efter döden, vi vet inte att allt bli bra. Men vi kan lita på Gud och hoppas, tro och vilja att han tar hand om personen. Det är svårt. Livet är svårt ibland, det känns som att allt aldrig kommer att bli bra. Det känns som att det inte finns någon utväg och att allt är svart. Livet känns meningslöst och allt bara skit.

Handen på hjärtat, det kommer att bli bättre! Att trösta är inte lätt. Att säga kloka saker om något man inte vet, något ingen vet är inte lätt. Jag har inte lyckats bra, men jag kan bli bättre.

Att vara omgiven av all den sorgen kan få mig att känna att jag inte borde vara glad. Att jag också borde vara ledsen. Men det är fel. Det hjälper inte någon genom att vara ledsen själv, visa medlidande men inte vara ledsen. Att som utomstående gråta åt något ger ju inte personen mer styrka och kraft. Men att med ett öppet hjärta stå som en klippa, ta emot sorgen men låta den rinna av.

Misstolka inte det här nu, jag menar väl även om det inte ser så ut ibland!