Jag är rädd för nästan allt, jag är mörkrädd och åskrädd, jag är rädd att nån ska kolla in genom mitt fönster på kvällen och att nån ska stå bakom mig. Jag vill inte sova med fönstret öppet, för det kan ju komma in någon då. Jag har alltid rullgardinen nere så att ingen ska kunna se in på mig när jag sover. Jag vill alltid sitta i en bil när det åskar, för där känner jag mig trygg. Men på en och samma kväll, var jag helt lugn.

Jag sitter alltså och skriver ett inlägg, sms:ar med lilla Linda, lyssnar på musik på spotify och sitter öga mot öga med Gud. Det var faktiskt så det kändes, jag kunde känna Guds ansikte utanför fönstret, inkollandes på mig där jag sitter och lyssnar på den här låten "Jag är med dig i den svarta natten då du inte orkar mer. Tro nu aldrig att du går där helt ensam, för att du inte mig ser. När dina ögon förblindas av tårar..." (Frank Adahl – Jag Är Med Dig)

Jag kände att jag var på precis exakt rätt ställe vid rätt tidpunkt. Med tårar i ögonen känner jag Guds närvaro på riktigt!

På sommarlägret på ensro, när vi satt i kapellet och det åskade och blixtrade som aldrig förr höll jag på att börja gråta. Skakandes satt jag i det vi faktiskt kallar "Guds hus" och trodde jag skulle dö. Men med lite stöd från de runt omkring så överlevde jag min mardröm att inte sitta i en bil under ovädret.

När jag hade lagt mig i min säng igår för att sova, dragit ner rullgardinen och släckt lamporna, hör jag ett svagt muller. Istället för att tänka att jag måste dra ur alla sladdar och sätta mig ute i bilen, träffades jag av en känsla av att det var bra. En känsla av att Gud kollat åt andra håller en sekund och sett onskan komma mot oss, vänt sig om, satt upp handen och sagt "Ska du dit får du ta dig förbi mig först". Aldrig har jag känt mig så lycklig och trygg på en och samma gång.