Jag har precis haft en diskussion med pappa om insidenten i Norge för några veckor sedan. Jag läste/hörde nånstans om några som varit på lägret och simmat ut i vattnet och varit där tills polisen kom och räddade dem. Mannen som kom och sköt runt hejvilt var utklädd till polis, räddningen var inget mindre än just; polis. Hade några i polisuniform kommit ut till mig i vattnet hade jag inte tänkt "Åh, räddning!" utan snarare "Herregud, hjälp mig! Nu kommer resten. Jag vill inte dö, snälla Gud gör något fort!" Hur kan man vara så säker på att dem är de som dem påstår sig vara. Hur kan man lita på en främmande person i en dödlig situation?

Pappa hade hört att han hade tre bössor med sig, han kan ju inte ha burit runt på alla tre samtidigt. Hur svårt kan det vara att ta en av de bössorna och avsluta skottlossningen med de sista skottet på boven. Jag menar inte att jag skulle dödat honom för det hade jag aldrig haft hjärta till, inte för att jag tror jag hade tänkt eller känt efter så mycket mer än att jag ville få ett slut och överleva. Men bara för att man skjuter någon betyder det inte att man dödar den, det kan göra det men det måste inte. Frågan är om den som skjöt mannen så att han dog hade blivit fälld för vållande till annans död/mord eller utnämd till hjälte? Handen på hjärtat, i mina ögon är hjälte ganska självklart. Jag är inte för att döda människor, tvärt emot (om inte annat är döden ett paradis och mannen förtjänar ett hårt straff, inte en belöning). Men om man är så dum att man tar livet av många människor och för att hindra honom att ta fler skulle jag göra vad som behövs, helt ärligt. Jag skulle inte vara stolt över att döda en människa, men jag skulle inte heller kunna se på och riskera mitt eget liv som jag älskar utan att göra något OM jag kan.