Jag har kommit till insikt. Vad Gud faktiskt gör, hur människor faktiskt blir när han får verka i dem. Men gränsen mellan det finaste och det värsta är hårfin. Det är så fantastiskt att få vara med och se hur människor utvecklas. Hur någon kan komma till ett ställe i skogen med tanken att Gud inte finns punkt slut, och lämna gården med Herren i hjärtat. Hur fint det är att efter kramringen få kliva på bussen för att säga hejdå med tårarna i halsen och en av konfirmanderna ropar "Malin, visst var jag duktig att kramas idag?!". Att få gå ned för backen mot matsalen och möta glada ungdomar fyllda av kärlek. Att om kvällen få gå runt och säga gonatt till dom och på morgonen komma och ropa godmorgon och det är frukost nu. Men det skär i mitt hjärta då jag under Gudstjänsten ser tårar kors och tvärs och inser att jag måste vara en dubbel bläckfisk för att kunna torka alla. För det är det jag vill, stötta människor. Men också för att få se det absolut finaste jag någonsin sett, konfirmander som tar hand om- och tröstar varann. När jag från Lovisas famn fick den överblicken rann det även ur mina ögon. Det är fint. Det är kärlek. Det är Gud.

Mina fina från back in the bus!