När jag är på läger, eller i kyrksamanhang överlag så känner jag mig hemma. Jag klär ofta upp mig när det är något, kanske kan man tro att det är för att passa in på nått sett men icke. Det finns så många underbart fantastiska människor och en God Gud så klänningen, läppstiftet och klackarna åker på bara för att jag vill klä upp mig för att dom är så bra. Sen är det ju alltid kul att va fin!

Det här lägret och livet i allmänhet har fått mig att inse att jag är 16år, att jag är i den där åldern då småtjejer ser upp till en i smyg. Den åldern då jag faktiskt börjar bli veteran även på tonårsläger. Det är nu jag ställer mig på en frivillig andakt full med folk och berättar varför jag tror. Det är nu, som 16åring jag får höra att jag borde bli pastor och faktiskt känna att det ligger nått klokt i det. Jag har insett att jag är mogen, stark, viktig och älskad. Egentligen är det något jag alltid vetat, men det har aldrig varit så påtagligt. Det har aldrig varit så viktigt att göra rätt, att vara den jag är, med mina brister, med mina operfektheter och med min visdom. Jag kan också, jag vet också. Är det något jag inte gillar så är det när folk underskattar mig. Det kan vara en av det mest irriterande sakerna som finns. Och ännu värre blir det när jag envist nog ska försöka överträffa det. JAG är älskad trotts mina brister. DU är älskad trotts dina brister. För den som älskar dig ser inte till bristerna utan till ditt hjärta och din själ.

AMEN

.

Jag har tagit lite bilder med Cissis telefon men dom har inte jag så jag slänger in en bild på mig och Martina från lägret. Känner att vi är lite lika faktiskt!

KÄRLEK TILL MINA FINA MSV:ARE! <3