Idag efter skolan skulle jag hämta Voffsingen hos farfar, och Rensa kattlådorna mm.(farmor är borta den här veckan så jag är lite piga där.)

Jag och Farfar börjar prata om döden, inte vad som händer när man har dött utan sekunden när man dör. Farfar berättade att han såg sin egen Pappa, faster, en av hans bästa kompisars fru, och många fler, brutit upp från jordelivet och gått hem till Herren, som man säger i kyrkan.
Jag tycker det är ganska häftigt, men ändå väldigt läskigt, att se ett tryck lätta från kroppen, som aldrig mer kommer tillbaka. Att se, just den stunden när personen är borta.

Samma år som jag föddes (1996) tog min mammas farfar livet av sig.
När jag var liten, men ändå tillräckligt stor att fatta var död var så trodde jag först att de var mitt fel, att han dränkte sig, men de förstog jag snart själv attt det inte var.
För sen så fick jag veta, att hans käke hade börjat ruttna, innifrån, och att det luktade förskräckligt illa.
Men nu på senare dar, har jag börjat fundera på om det kanske hade lite med mig att göra ändå.
Jag är äldst av alla hans barnbarns barn, och han kanske inte ville att jag skulle se honom så där, att jag hellere skulle växa upp utan honom, än med honom sjuk och illaluktande.
kanske tänkte han på mig när han gjorde de, kanske tyckte han att det räckte med att vandra på jorden, kanske ville han träffa sin Herre!