Idag när jag cyklade hem från skolan, såg jag grannens äppelträd, glänsa av röda fina äpplen.
Jag började tänka på äpplen, ett äpples "liv", först Blommar äppelträdet så vackert, sen kommer det ett litet kart, som växer och växer, och till sist är det ett äpple som är stort sött eller surt men gott!

Jag tror att vi människor är uppbygda precis som äpplen, först växer vi i magen (blommningen) sen kommer det ett litet kart en liten bebis, som växer och växer, och är till sist en vuxen människa. Med sin egna speciella egenskap. vissa är sura och vissa är söta men alla är älskvärda!
Slutet är däremot lite annorlunda och bra är kanske de, för vi blir ju oftast inte uppätna. men det blir inte alla äpplen heller, några faller och ruttnar och några ruttnar på trädet.
Vissa människor, faller från sin "friskhet" och dör tillslut, och några dör plötsligt. eller ganska fort. 
Men vad är bäst? att dö plötsligt av kanske en stroke eller dyl? eller att vara sjuk länge och dö när man är riktigt gammal? (självklart kan man ju vara gammal och dö "plötsligt") 
Jag tycker nog att det är bäst att en människa som är gammal och sjuk får dö, om den iallafall bara ligger och inte vet eller kan göra något.
Men vi människor är ofta så själviska att vi hellere vill att människan lever, för även om det är en arm och benlös, eller en sjuktliggande person, så finns den där! 
Men glöm inte att även om den försvinner från jorden, finns den kvar i Ditt hjärta! 
FÖRALLTID!