Jag har flera gånger kollat ut genom fönstret en lite blåsig dag och sett gungorna på gungställningen gunga, fram och tillbaka, tomma utan att någon gör fart....

Alla har vi nog sett reklamen för "barncancer- fonden", när det säger något liknande med "3av4 barn överlever... men i var fjärde familj inträffar de ofattbara. Var med och kämpa du också..." Och så står det fyra vuxna bakom fyra stolar, men endast tre har ett barn som sitter på stolen. Och kanske har du sett reklamen då en gunga gungar tom på lekparken och de säger nått i stil med "en dag kan de vara för sent...."
Jag kan kolla på gungan och känna en sorg, men ändå en glädje.
För jag kan tänka att kanske gungar det någon på den där gungan, nån som jag inte kan se... Kanske har ett barn gått bort, men fortfarande finns bland oss. Nu kom jag på att farfars bror dog när han var kanske 6år. Och huset jag bor i är ett släkt-hus som farfars faster och hennes man byggde och bodde i tills de dog, och pappa flyttade in... Kanske gungar Assar på gungan och är glad för att  han inte behövde lida något mer.
Då kan man också fundera över att om man dör, stannar man då i växt och ålder och förblir så gammal som man var när man dog. Eller växer man och utvecklas fast man är död?
För jag tror då minsann att de är den lilla 6åriga pojken som gungar, och inte 86åriga... (jag vet inte hur gammal han hade varit idag, och inte när han dog heller... men liten var han iaf!)

Egentligen vet jag ju att de är vinden som gör att gungan svingar fram och tillbaka, men tanken att de kan vara något annat är lite mer spännande och roligare!