Igår efter skolan gick jag till lillspåret (F-6) och hämtade första barnet. Vi gick hem till henne där hennes två småsyskon väntade. Både mamman och pappan skulle jobba kväll, så jag skulle vara barnvakt. Ett stort steg måste jag säga! Man brukar ju oftast få ett barn i taget, men här var de tre på en och samma gång!
Efter lite mellis började vi klä på, för att gå ut. 2, 4 och 7år gamla gick de så fint till lekparken. Men de var lite mycket snö, så de var svårt att leka!
Väl hemma igen så började jag laga mat åt dem. Och efter maten vart de tv-tittning med frukt, och tröttheten började komma, lilla 2åringen var så trött!
Men när vi skulle byta blöja, så dög den inte alls! Och inte fattade jag vad som var problemet! Men de visade sig ialla fall att de inte var nått större problem än, att lillemannen inte ville ha någon blöja alls.
Men Malin ger sig inte! Bara till sätta på blöjan de!
Då var de inge roligt att ha barnvakt längre! Då var de mamma som var ett X antal mil bort som gällde.
Men efter lite vaggande så somnade han i min famn.

Just då, fick jag en sån här "YES! Jag har lyckats!" känsla. Känslan att även fast han inte ville sova, så var han så trött och de bästa för honom själv var att sova. De är en underbar känsla!
Jag hade en jätte mysig eftermiddag/kväll, och jag har fått lära känna barnen bättre. Men bäst av allt, jag vet hur mycket de betydde för föräldrarna att jag var där! Då kommer den fantastiska känslan av lycka!

Jag kom dit med inställningen "Jag vet var toaletten är, ifall jag behöver låsa in mig! För de här kommer bli skit jobbigt!" och jag tror att just därför, kunde de bara bli enklare! Och de var mycket mer roligt än jobbigt!
De småproblem jag stötte på, löste sig snabbt och allt blev bra.

Jag träffade barnen idag. Och lillpojken som jag egentligen har full förståelse för, om han tycker jag är jätte dum. Efter som han inte alls fick som han ville när han somnade.
 Ser mig genom bilrutan, och ger mig världens jättesmile!
De värmde mitt hjärta något enormt!