De har sedan långt tillbaka varit en tradition på spår3, att alla 5or åker till London. Ett bra sett att lära sig engelska och en härlig upplevelse på köpet. För mig var de första gången att flyga, så de var en ny och spännande upplevelse!
Där bodde vi på ett kloster, hos några nunnor som var jätte snälla!
På kvällarna satt Ann i nunnornas privata "uppehållsrum", och lånade en brödrost som rostade 2mackor i taget. Sen fick jag springa fram och tillbaka med de där mackorna på ett fat. Så chef nunnan storgillade mig! (lite stolt faktist)

Smakprov från min dagbok (vi var tvngna att skriva under resan)

Söndag 1/6-08  Vi började att gå till tesco (mataffären som ägdes av indier) där vi köpte mellis. När jag var klar och gick ut var de andra inte där, jag var borttappad! Min mobil funkade inte, så jag gick tillbaks in på tesco och frågade om en telefon. De försökte ringa men ingen täckning. Jag sprang tillbaka till nunnorna med tårarna i ögonen. Jag blev stoppad av en kvinna på vägen som frågade vad som hade hänt, och sa att allt skulle ordna sig. Sr Joe kom och öppnade och jag grät av rädsla, jag visste ju inte om de skulle bli arg på mig för att jag störde. Många tankar svävade i mitt huvud. Sr Joe som nyss varit och handlat smör på samma affär som oss sa att hon sett klassen vid tunnelbanan, och att jag skulle gå dit. Jag gick tillbaka och mot tunnelbanan, där pratade jag med en vakt, som efter ett tag gick för att ringa Ann och Lena (lärarna). Men precis när dörren till kontoret stängts, ringer MIN telefon! Jag nästan skrek av lycka, när jag svarade var de Ida. jag fick prata med Ann som berättade att Lena var på väg tillbaka till Hampsted(?) för att hämta mig. Lena fick en utskällning av vakten, och så åkte vi till towern där alla andra väntade. Jag möttes av en klass som var glad att se mig! Vi forsatte mot tower bridge och sen över en annan bro. Vi schoppade på trocadero (jätte köpcentrum) åt på mackidonken, och handlade mellis till imorrn. Imorrn väntar CHESINGTON!! :D

Jag kommer ihåg den hämska känslan att vara försvunnen! Tur var ialla fall att de var i "byn/delen" vi bodde, så jag hittade ganska bra. Men som mina lärare sa "de var tur att de var Malin, som klarar av de!" Med de menade de att jag inte är blyg för att fråga. Även fast jag inte visste vad "försunnen" hette på engelska, så kom jag ju faktiskt till rätta, utan skador!

Andledningen till att jag skrev de här nu, är för att örhänget jag tappade idag. De köpte jag på en marknad (som jag inte kommer ihåg vad den heter) i London! Så de var extra tråkigt! Men that´s life! Nothing too do!


Liknelse (kort version)
De var en man som skulle åka tåg, när han klev på tappade han sin ena sandal. Tåget åkte så han kunde inte plocka upp den. Men då tog han av sig sin andra sandal. Och slängde ut den genom fönstret, så den landar precis bredvid den första. En av passagerarna kunde inte låta bli att fråga varför han gjorde så? Då svarade mannen, jag har ingen nytta EN sandal och de har inte den som hittar sandalen heller. Men då kan istället den som hittar dem, få nytta av dem.

Lite så tänkte jag när jag märkte att jag tappat de. Men eftersom att jag inte visste vart jag tappade örhänget så kunde jag ju inte göra samma sak!
Men om jag tänker ännu längre, så om jag hade hittat örhänget. Då hade jag inte lagt de andra bredvid, utan tagit upp de oc hlagt de i handväskan...

Kram på er!<3