Jag tänker ofta att om jag anar det värsta kan det bara bli bättre, ganska sant ju! Frågan är bara hur bra det är att tänka så egentligen? Riktigt så långt som att om en kompis inte svarar på facebook chatten anar jag att den är död, när det egentligen bara var på toa, har jag inte kommit! (Tack å lov)

Därav rubriken "Att ana det värsta- positivt" hör det inte ihop, eller krockar det helt?

Jag tänker tillbaka på en dödsolycka som var utanför vid mig för några veckor sedan. Vad jag vet så var det två inblandade och en av dem omkom. När jag anländer tänker jag inget, men jag tar heller inte för givet att alla lever och mår bra.

Sen när jag får reda på att en av två har avlidit tycker man ju att det inte finns något positivt med det, men en av två överlevde ju faktiskt. 50% har fortfarande ett liv, det kunde varit 0% men det var 50!

Samtidigt så tror jag att inget är slumpen, allt har en mening för det är Gud som styr. Kanske hittar någon anhörig en annan väg att gå och finner då vägen till lycka pga den omkomne. Jag förstår att ni tycker jag är helt galen som kan tänka så, positivt med en inte ens 40år gammal människas död. Men i alla fall jag som inte kände människan kan ju bättre se det ljusa än att gråta för det, det kan jag lova att så många gör ändå!

Jo, jag har ett hjärta jag med, jag lovar!

När vi ändå hamnade i olycksbranschen kan jag passa på att berätta att jag håller på att läsa en bok. Jag hatar att läsa (moppeboken är en ren plåga) men har ändå tagit mig tid att börja läsa Don Pipers 90 minuter i himlen. Recension kommer när jag läst ut den nästan 200 (!) sidor långa boken.

Ha det bra och kom ihåg att du tycker vad du tycker och jag tycker vad jag tycker, och det behöver varken matcha med varann eller morgondagens åsikter!