"Jag gick mot rött, förlåt! Men det var Nisses fel för han knuffade mig."

Det är faktiskt sant, hälften i alla fall. Det var mitt fel för jag kunde ha stannat ändå. Jag är ansvarig för mina handlingar oavsett vad andra gör och försöker få mig att göra. Men alltid gör vi människor så att vi skyller ifrån oss, alltid. Det är nån form av instingt tror jag. Det var inte mitt fel. Jo, det var mitt fel. Om alla alltid tog åt sig sin egen skulld skulle det ju aldrig bli felbestraffningar.

Jag menar jag kan göra något och säga att det var du. Polisen eller de som anklagar tror mer på mig fast du trottsar mig starkt. Då får du straffet för de jag gjort. Om jag bara sa att det var mitt fel så hade ju jag i alla fall gjort mig förtjänt för ett straff, om jag nu skulle få ett straff eller om jag slipper för att jag erkänner. För så kan det också vara, ju snabbare du berättar för mamma att det var du som hade ned vasen så den gick sönder desto mindre arga diskussioner blir det. Annars lär du kanske vänta med att avslöja det i minst 10år när det är bortglömt och ni kan skratta åt det, men då har du antagligen redan fått ett straff utan att erkänna och det blir inte lindrigare för att du nekar när man ändå kan se att det var du. Eller vad säger du?

Tänk vad en ärlig värld skulle vara bra!