Idag var jag och hälsade på min gammelmormor som är sjuk. Hon har varit sjuk väldigt länge och flyttade hemifrån lägenheten för typ 10år sedan. Hon har flyttat runt på lite olika hem, men nu sedan nån månad tillbaka är hon på åskarbygården här i tierp. Hon fyllde 90 dagen jag åkte på läger, så jag hann inte vara med och fira henne då.

Mamma berättade igår att hon var jätte dålig, bara låg och blundade och svarade typ inte på tilltal. Shit tänkte jag, jag måste hälsa på henne en sista gång om hon är på väg att dö nu! Så jag åkte dit idag, öppnade dörren och ser rullstolen tom stå i köksdelen av rummet. *andas Malin* Tar ett steg in så jag ser att hon ligger i sängen, sneglar på henne för att se om hon andas vilket hon gör. Puh tänkte jag! Går in och lägger handen på hennes och säger Hej mormor, det är Malin. Hon öppnar ögonen, men stänger dem snart igen. Hon svarar lite på tilltal om att hon har ont och är trött, så jag tar och vattnar lite blommor så länge. Jag har alltid tyckt att det är obehagligt när hon inte har glasögonen på sig, hon ser så icke levande ut liksom. Så i hopp om att hon skulle vilja ha glasögonen på sig frågar jag henne, hon svarar med en ton jag tyder som "Ja, men personalen sätter ju inte på mig dem!" så jag hämtar dem och ser ganska snart min gammelmormor ligga där på sängen och inte bara nån halvdöd random tant.

Det var jobbigt att vara där, samtidigt som det var väldigt fridfullt på något sätt. Samtidigt som jag ville därifrån, ville jag sitta där hela dagen. Men det var hemskt att se sin egen gammelmormor ligga på sägen och lida av smärta och trötthet. Jag tror att Gud var där, det kändes så. Som att han var där och började måla upp pärleporten på väggen för att sedan ta med mormor till himmlen. Jag tror att det var sista gången jag träffade henne i det här livet.

Jag har länge varit "redo" på att hon ska dö, och jag tror faktiskt att det är hennes tur nu alldeles snart. För hennes skull!