Jag är inte så inne på de här med mango, de är ingen i min familj egentligen. Men när jag var och handlade med pappa förra veckan så fjeskade jag till mig en mango för att få veta hur de smakar. När jag sedan på kvällen skulle smaka, hade någon (mamma) redan varit där och skurit bort en del, och gett till Alice. De var väl inget mer med de, bara äta av de som fanns kvar!
Så i söndags när vi skulle göra fruktsallad med buskul- barnen, hade jag köpt en ny mango. Fia skulle skära den och vi andra delade på lite andra frukter. Till sist var jag tvunngen att fråga vad hon höll på me? Skär mango? svarar hon helt självklart. Men sådär gör man väl ändå inte..? forsatte jag. Jo, hur annars? svarar hon. Och jag förklarar att man skär väl rätt igenom på mitten. Och Fia utbrister -Men Malin de går ju inte! Men så hade mamma gjort sa jag... Och jag försökte med den där mangon, men de gick inte! Och jag började fundera på om mamma andvänt en yxa eller nått...
Men mamma viste inte att de var en stor kärna i den (äppel familj), så hon trodde den var lite omogen och tog i bara.
Medans Fia som var lite mer påläst om de där, sa direkt att de där går inte!
Jag funderar på hur jag hade gjort, om inte fia sagt nått? Hade jag skurit fingrarna av mig för att de inte gick? Eller hade jag bara tagit i, för att jag trodde de var så man gjorde? Och den delat sig i två delar?

Men jag tror att de är så med saker i livet. Har vi fått sagt att "de går inte", så har vi ofta den inställningen att de är helt omöjligt. Säger någon att "de är jättelätt" så får vi automatiskt inställningen att de är inte så svårt och de klarar man lätt.

De här fick mig faktiskt att tänka på andakten jag höll på VVV, förra året. Jag läste en berättelse om ett lopp, rättare sagt "Engelska milen". De var en tid som inte gick att slå, men så plötsligt klarar en kille den tiden med någon sekunds marginal. Veckan efter hade många klarat att springa "Engelska milen" på kortare än den "omöjliga gränsen". Gränsen fanns inte på banan, utan i löparnas huvud! Tror vi att vi klarar något, så gör vi de eller vi kan ialla fall göra de enklare än om vi tror att de är omöjligt. För i Tierp är inget omöjligt/ I Tierp är allt möjligt! (Och om du nu råkar vara något annat än en tierpare, kan jag ju gå tillbaka till berättelsen och säga att gränsen sitter inte på kartan utan i DITT huvud!)

P.S Berättelsen står i "Livet är inte spikrakt" en orangeaktig andaktsbok.