Idag har jag som sagt varit på stammen på aspenskolan i Tierp. Jag har gått runt lite i de olika klasserna, och börja vant mig av att bli kallad "fröken"... Jag har fått suttit med mindre grupper och hjälpt dem med arbetet samt varit rastvakt och kollat på en teater av några f-1or (privat föreställning är ju ren lyx!). Jag fick till och med möjligheten/frågan att vara inne hos 8-9orna, vilket jag inte riktigt tyckte passade mig... Att vara lärare till de som är äldre än en själv när man går i åttan stämmer inte riktigt!
Jag konstaterade att ofta när jag hamnar som ledare på något ställe så är det ofta de lite bråkigare barnen som kommer till mig, kanske de som är vana att få skäll och inte riktigt känner sig uppskattade i skolan.
Jag funderade lite på varför de blir så? Försöker de att alltid få uppmärksamhet av alla, ser dem det som en ny chans att känna sig uppskattad eller är dem helt enkalt utanför?
Jag känner att det spelar ingen roll för mig, men kan jag göra en positiv skilnad på en människa eller en klass av att bara vara där som en förebild, så skulle det betyda något enormt för mig.
Det är självklart jätteviktigt att man tänker på vad man säger och gör, och framför allt vad man gör. Barn gör som vuxna gör och inte som dem säger (i detta fall ser jag mig själv som vuxen)! Nån tänker säkert att "Jag kan inte tänka på allt jag gör, då hinner jag inte med nått annat än att tänka" och så kan jag också tänka. Men jag tror att jag kan anpassa mig ganska bra efter när jag verkligen måste skärpa till mig, och när jag väljer att göra de (eller inte göra de). Är jag bland barn som gör som jag gör, då ser jag till att sköta mig ordentligt. Men är jag bland folk som kan ta eget ansvar för vad de gör och säger kan jag koppla om lite av min hjärna och fundera på annat istället. För ibland måste man tänka på annat än att sköta sig! Och det viktigaste är inte att man alltid är glad och positiv, utan att man är den man är! Sen om man visar en sprallig eller lugn sida av sig själv är en helt annan sak!
God Natt!