Jag tänker såhär att Jag mår bra av att vara i kyrkan. Antingen hade jag varit ute på Tierp och supit eller så hade jag suttit hemma med mina föräldrar, druckit vatten, ätit halvruttna äpplen och kollat på nyheterna kl 19 och sedan gått och lagt mig, typ om jag inte var i kyrkan. Antingen skulle jag vara illa ute eller deprimerad. Men i kyrkan har man roligare än någon annanstans och man umgås med grymma människor på alla sätt och vis. Du som läser det här hade aldrig gjort det om inte jag hängt där jag hänger. Jag är ju den jag är nu, jag är inte perfekt men jag hade kunnat vara mycket värre.

Samtidigt som det känns fel att säga att jag vet, så gör jag det. Det heter ju inte tro för ingenting, men att bara ana och tänka "kanske" hela tiden klarar inte jag. Jag har för mycket kontrollbehov och måste veta mer. Jag har haft stunder då jag tänk att "nej, Gud finns nog inte ändå för då skulle han ha gjort nått bra nu.. osv" Jag har haft dagar då jag tänkt att nej nu slutar jag tro på dig Gud. Men jag kan aldrig komma på en kväll som jag gått och lagt mig utan att be. Nånstans i bakskallen på mig sitter en god vana om att alltid be till Gud innan jag somnar, alltid! Och det sitter kvar. Hur ska jag kunna sluta tro när jag inte kan sluta prata med Honom jag ska säga att han inte finns? Lite flummigt men ni förstår, det funkar ju bara inte. Jag är liksom fast, och det är jag glad för. Jag är döpt nu och det hade jag aldrig varit om inte jag nånstans i min hjärna vet att det finns en Gud, att min Gud finns.