Idag när jag satt i månkarbokyrkan och lyssnade till Lars Lindgren som sa några bra ord, kollade jag på väggen bakom honom. En tegelvägg med ett SMU-märke i klinker och en öppen spis också gjord av tegel. Jag satt och tänkte för mig själv att det var så fint och charmigt. Då vibrerar det i min ficka och jag läser ett sms från Ida där hon skrev "Tack för er hjälp, detta blir mycket bra!". Då insåg jag att en ynka värdelös liten tegelsten kan vara så tråkig, men i en krets av massa andra tegelstenar blir den otroligt betydelsefull och vacker. Jag menar tänk om månkarbokyrkan vore utan en vägg, helt crazy!

Jag tror det är samma sak med människor, ibland kan vi känna oss lika värdelösa som en tegelsten, men tillsammans bildar vi något vacket!

Det finns ett passande ordspråk men jag kommer inte ihåg hur det går tyvärr.