Under lägret såg vi en film som heter Soul surfer. Det är en verklighets baserad historia som handlar om en ung tjej med starka prioriteringar och stora möjligheter. Hon är tävlingssurfare och är den bästa i hennes tävlingsklass. Däremot är hon tätt följd av en, ursäkta uttrycket, riktig bitch. När Bethany, som det handlar om, förlorar armen i en haj attack ser prispallen annorlunda ut. Hela hennes liv ser annorlunda ut. Den enkla saken som att skiva en tomat är plötsligt lika svårt som att gå på vatten. Den redan svåra saken som att simma med surfbrädan under vattnet (kommer inte ihåg vad det heter nu bara för det), blir omöjlig med hennes kroppsresurs. När hon gör en välgörenhets resa till Thailand kom mina första tårar för den filmen. När filmen sedan tar sitt slut, då satt jag och Bibbi och bölade ikapp på första raden. Att tårar kan komma för en film. Det måste ju vara ett tecken på medkänsla.