Jag brukar alltid försöka tänka att det finns nått gott i allt. Vissa gånger är det lättare än andra. Jag tror att allt som händer har en mening. Jag kan inte alltid se meningen men jag tror att den finns där. Ibland kan det vara tydliga och enkla saker som tex att nån som röker får bröstcancer som botas efter några behandlingar, personen slutar röka och är frisk och vips cancern var positiv. Jag tror att vi behöver ha krig och oroligheter på en vår jord på samma sätt som att det är varmt på ena sidan och kallt på andra. Jag vet inte varför, men eftersom att det aldrig tar slut eller ger nån antydan till att det tänker ta slut så tror jag att det finns en viktig poäng i det. Jag bara missar poängen. Jag tror att ett brutet ben kan ge mer nytta än skada. Är det en gamling som ramlat från en stol när denne skulle byta gardiner eller glödlampa, ja då klättrar nog inte denne gamling på stolar mer utan frågar grannen om hjälp istället. Eller kanske får det grannen att ta sig i kragen och säga till gamlingen att den gärna hjälper till om det behövs. Är det en ungdom som bryter benet så kanske denne då får en annan syn på livet. Kanske börjar då denne förstå hur mycket ett helt ben faktiskt betyder. Jag tror att allt som sker, sker med nytta. Men svårt blir det då barn dör, eller kanske en förälder. Jag är ju sån som tror att Gud plockar hem sitt folk till himmelriket då de är färdiga på jorden. Så varför då låta lilla Märta 3år i Afrika svälta? Vad har hon hunnit åstadkomma på sina tre levandsår som gör henne dödsklar? Jag vet att barn kan göra så otroligt mycket och bra intryck på folk, men varför ska tusentals "Märta 3år i afrika" dö av svält? Ursäkta om jag låter riktigt hemsk nu, men varför skulle dom ens födas då? Det är ju bara synd om dom! I hur många decennier har inte föräldrar sagt till sina barn att dom ska tänka på barmen i afrika och äta upp maten. Inte mår väl Märta bättre av att jag slickar tallriken på brunsås? Nä precis. Nog för att jag vet att det är menat som "var glad att du får mat, ta vara på den" men ändå, jag tycker det är fel. Handen på hjärtat, vad gör vi egentligen för att göra nått åt de? Jo vi köper fairtrade och känner oss generösa, är vi verkligen säkra på att fairtrade är så bra som det anses? Så kanske vi lägger lite pengar i kollekten när det handlar om att samla in fotbollsskor till barnen i Kongo. Vi skickar några med bibelskola eller som missionärer och det är bra, men hur mycket Facebooktid och godispengar skulle egentligen kunna gå till de svältande märtorna i afrika? Säkert 12h och 50kr/veckan utan problem. Det är 200spänn och en helg i månaden, 2400kr och ca 4 veckor på ett år. Gör jag något? Nej. Gör du något? Varför är det såhär? Och hur kommer det sig att jag är vaken och i full argumentation med dog själv om detta klockan ett på natten? Det måste ju bara va viktigt!