Skriver för sista gången mitt första inlägg som 16åring. Känns stort. Jag är stor. Jag är gammal. Jag är sexton. Det första jag ska göra som 16åring är att åka på läger. IGEN? Japp, same place. Ensro, underbaraste ensro. Em vacker plats med vackra människor. Såhär dagen innan är saknaden efter dessa underbara MSV:are enorm. Samtidigt vet jag att när jag befinner mig på ensro kommer mina käraste som inte är där ligga högst på "saknar-listan". Men det är fint. Det är härligt att få sakna, eller egentligen är det ganska jobbigt, men det skulle vara desto jobbigare om ALLA skulle finnas omkring mig HELA tiden. Och ännu värre om jag inte hade dom i mitt liv alls. Men jag saknar inte människor för inget, jag saknar människor av Kärlek! Det är kärlek som gör att personer kan kännas för långt bort. Ibland kan det vara några meter, ibland miljoner mil. Nu menar ju jag såklart inte att jag är kär i varenda människa jag träffar och saknar. Absolut inte! Det finns olika sorters kärlek och dom är olika starka på olika sätt. Samma som att saknaden är olika stora på olika sätt. Men lika som att det finns kärlek bakom hat och glädje bakom sorg så finns det saknad bakom relationer. Men det är fint.