Idag var dagen, den stora dagen då alla BF1A-elever skulle hålla sitt välskrivna och nogrant planderade tal om sig själv. Det var en svenskauppgift som vi arbetat med sen vi började. 

För mig är inte prata något svårt utan jag har snarare tyckt det varit jobbigt i tvärt om synvinkel då en enorm press byggdes upp inför något som är pluttigt som fluglort egentligen. (lite komiskt att en fluga nästintill flög in i mitt höra i samma ögonblick jag skrev det där).

 

Flera av mina klasskamrater talade väldigt berörande. Om väldigt personliga saker som hönt i livet, jobbiga uppväxter, dramatiska händelser eller nått trevligt och glatt. Alla som höll sitt tal gjorde det bra, trotts att mångas nervositet var lätt att genomskåda. Men när det kommer till de känsliga bitarna så blir jag så himla stolt. Jag blir så himla glad. Och inte blir det värre av att 1/4 av klassen sitter i tårar. Själv var jag bara så himla glad, inte minst att mina klassskamrater lyssnade på varann, utan att flera stycken samlas och kramas efteråt för att hindra flödet längs kinderna. 

De tyckte jag var rätt dum som kunde tycka det var fint. Men det tycker jag. Människor som blir beröra ÄR fint. Det är underbart och jag älskar att flera faktiskt vågade släppa ut det. Det gör våran klass tajtare och jag saknar ord. För två månader sedan visste vi inte ens om varandras existens, och här är vi idag. Det är fint. ääl